Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionThe East



Brit Marling gör sitt tredje samarbete med Zal Batmanglij, där Batmanglij regisserar filmen och Marling spelar huvudrollen och samskriver manus med Batmanglij. The East är en gruppering eko-terrorister som riktar in sig på multinationella företag med okonventionella metoder som går ut på att exponera företagens ledning för samma skador de orsakar sin omgivning. Brit Marling spelar Jane, en före-detta FBI-agent som gått över till en privat firma, vars profit ligger i att terrorism riktad emot storföretag, och får i uppdrag att infiltrera gruppen. Gruppen innehåller flertalet starka profiler där Benji, informell ledare, spelad av vår egen Alexander Skarsgård lyser starkast. Även den unga talangen Ellen Page har en framträdande roll. Det dröjer inte länge inte förr än Jane börjar tappa bort sig själv i gruppens eko-anarkistiska hippieinfluerade kollektiv, samtidigt som hon slits mellan två poler i en värld som långsamt förvandlas till en moralisk gråzon. Under filmens gång säger Marlings karaktär; \"Vem skulle vilja ha det här jobbet?\" Det känns som om hon pratar genom skärmen till tittaren, till alla som slitis mellan vad de alltid trott på och nya perspektiv som ställer allt på sin ända.

Om handlingen låter bekant så är det inget att oroa sig över. Sannerligen är det något vi sett förr men det är inte hur handlingen utvecklar sig som spelar roll, det är varför den gör det. Det är en väldigt fin balansgång att gå; en undercover agent med som börjar tvivla på sina ståndpunkter kan skildras som i Avatar, det vill säga utmålad på ett sätt som är menat att en 7-åring ska första. Karaktärerna kan uppfattas som klichéer; rika, vita och priviligerade unga människor som fastnat i en sorts inre uppgörelse med sitt förflutna och sina föräldrar. Det som gör The East så bra är att Marling och Batmanglij med väldigt små medel lyckas göra karaktärerna mer mångfacetterade än vad man först kan tycka, om man inte är vaksam. En är kristen, en har haft drogproblem, en annan har sin egen skuldkänsla som motivationsfaktor, en skuldkänsla som vi i några korta sekunder får se ej har släppt, trots deras väl utstuderade hämndaktion. Filmen är överfylld av små kommentarer som gör en banal historia intressant eftersom den flyttar fokusen bort från dumpster-diving och anarkistisk eko-ideologi och gör kollektivet till individer. De är människor med alla fel och brister det innebär. Som deras planerade offer. Att man lyckas göra klichéer till en intressanta karaktärer genom en enda replik och att man lyckas så väl med så små medel är en styrka som är framträdande i alla Marlings och Batmanglij samarbeten.

Även Benji, utmärkt och intensivt spelad av Alexander Skarsgård har fler lager än vad man kan tro. Det framgår tydligt att han har en ledarroll men eftersom det går i strid med anarkistisk ideologi, även informella hierarkier, kan det vara motsägelsefullt. I en kort scen där han påtvingar sin auktoritet blir han sonika snabbt nedröstad och viker undan direkt. Benji må vara ledaren, för att grupper behöver ledarfigurer likväl som andra roller men i slutändan har han inte mer att säga till om. Han uppvisar även en dualistisk sida med hans till synes gränslösa kärlek för sitt kollektiv samtidigt som man under filmens gång funderar över hur mycket han skulle vara beredd att offra på grund av sin totala kompromisslöshet i sina ideal. Att det finns en attraktion mellan Marling och Skarsgård är uppenbart från början men relation och dess utveckling är perfekt avvägd. Avgörande interaktioner dem emellan skulle lika gärna kunna vara resultatet en händelse som tvingar dem till varandra, något som tar det bortom deras egen vilja och således gör attraktionen mycket mer svårdefinerad. Alla dessa nyanser är att tillskriva det fantastiska manuset. Ett manus som också lyckas skapa ett väldigt högt tempo som trots sina snabba miljöombyten aldrig tappar farten, aldrig nerven. Det är en äkta konst att kunna balansera ett vackert, fridfullt och idealistiskt samspel mellan människor i ena scenen för att i andra driva en spännande thriller.

[-]The East gav mig inte en tråkig sekund. Jag var aktivt på helspänn för att i nästa sekund vara hänförd av scener som jag, på papper, borde tycka vara skräp för jag skulle aldrig kunnat bete mig eller relatera till det i verkligheten. Men så är det just sådant som är det vackra med bra konst; att det lyfter oss från vår ensamhet till ett annars ouppnåeligt sällskap. Att vi får förlora oss själva, för att sedan finna oss själva på ett annat plan, i en annan verklighet. Det är det finaste all konst kan göra med oss.[*]

Att Brit Marling och Zal Batmanglij kan göra det med ett så till synes konventionellt upplägg talar mängder för vilka talanger de är. Brit Marling har en scennärvaro jag inte kan likna vid någon annan kvinnlig skådespelerska just nu. Det är dock en närvaro som kommer till sin rätt när hon själv får sitta och styra rodret för karaktärer hon själv har skrivit. Jag hoppas verkligen inte ens att hennes växande stjärna får henne att sluta skriva. Det är hennes sanna styrka.

I en tidig scen frågar Jane Benji om han inte tror hon är tuff nog för \"jobbbet\". Han svarar kort att han inte tror hon är mjuk nog. Jag är glad över att jag var \"mjuk\" nog för att låta mig transporteras bortom klichéer och banaliteter och se en helhet så mycket större än sina delar. En av årets starkaste filmer.