Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionJack the Giant Slayer



När jag växte upp på 90-talet törstade jag konstant efter fantasyfilm. Det är lätt att glömma hur liten genren var innan Sagan om Ringen slog igenom och gjorde fantasy till en ekonomiskt gångbar filmgenre, men före 2001 var det långt mellan filmerna. Vi hade Dragonheart och Willow och några till, men de av oss som växte upp som fantasytörstande nördar förväntades hålla till godo med det lilla som fanns att tillgå.

Idag, när fantasy har blivit en genre nästan lika exploaterad som Science Fiction, ser urvalet helt annorlunda ut. Det finns filmer med litterära förlagor och filmer som bygger på mytologiska berättelser, och sedan finns det filmer som Jack the Giant Slayer, som tar gamla sagor och ”moderniserar” dem.

Jack the Giant Slayer bygger på en traditionell engelsk saga, mest känd kanske genom Disneys version från 1947, och som nu har moderniserats och anpassats efter dagens publik av Bryan Singer. Singer har förlagt handlingen till England (”Albion”) under medeltiden, men Singer har tagit sig stora friheter med sagoformatet, och estetiken är fantasifull och påminner inte så lite om 80-talets fantasymiljöer.

Jack (Nicholas Hoult) är en föräldralös bondpojke som drömmer om stora äventyr. En dag skickas han till huvudstaden för att sälja en häst, och där träffar han prinsessan Isabelle (Eleanor Tomlinson), som likt varje Disneyprinsessa, sedan Ariel, drömmer om ett liv bortom palatsväggarnas begränsningar. Deras möte blir kort, då Elmont (Ewan McGregor), kaptenen för kungens vakter, dyker upp och återbördar prinsessan till palatset.

På väg från staden stöter Jack på en munk, som ger honom en påse med bönor i utbyte mot Jacks häst. Bönorna magiska, och munken ber Jack att ta med dem till sitt kloster i utbyte mot en riklig belöning. Väl hemma igen tappar Jack en böna under sitt hus, och under ett regnoväder gror den och Jacks hus försvinner upp bland molnen till jättarnas land. Eftersom Isabelle hade tagit tillflykt i Jacks hus under regnovädret försvinner även hon, varpå Jack tillsammans med Elmont och några andra blir tvungna att klättra uppför bönstjälken för att rädda henne.

Jack the Giant Slayer är en sorts film som jag önskar hade varit vanligare när jag var liten. Den är ett roligt och inte alltför läskigt äventyr väl lämpat för barn. Filmen vet sina begränsningar, och undviker de alltför mörka toner som mycket modern fantasy har. Som vuxen kan filmen kännas lite mjäkig, men betraktar man den som ett äventyr för barn är den alldeles lagom. Jättarna är superbt animerade och gestaltas som grymma och dumma, men utan att det blir för blodigt. Folk dör i mängder, men aldrig i närgången detalj.

Filmen har dock ett stort problem, som jag tror är återkommande bland äventyrsfilmer idag, och det är att huvudrollskaraktärerna är fullkomligt ointressanta och okarismatiska. Hoult saknar all charm och ser mer ut som en popidol än en hjälte, och Tomlinson gör väldigt lite annat än att vara vacker. McGregor, som uppenbart försöker vara filmens leende matinéhjälte (tänk Cary Elwes in The Princes Bride), förpassas till rollen som bifigur och får allt för få chanser att glänsa på egen hand.

Detta är ett problem som är större än man kan tro. Filmer som Dragonheart eller Willow hade inte bättre manus än Jack the Giant Slayer, men de hade gedigna hjältar i centrum. Dragonheart vilade mycket på Dennis Quaid som riddare Bowen, en klassisk hjältefigur i skarp kontrast mot Hoults tonårsidol. Jag vet inte om någon, oavsett ålder, kan se Hoult som en medeltida hjälte, och på hans axlar vilar mycket av berättelsen.

[-]Jack the Giant Slayer är en barnfilm, om än en väl lång sådan. Berättelsen är lagom enkel, och försöker inte snåra in sig i några komplicerade sidohandlingar. Effekterna är utmärkta och väl anpassade efter en yngre publik, men skådespelet är ett stort minus.[*] Huvudkaraktärerna är pappfigurer, och när varken McGregor eller Ian McShane (i rollen som kungen) får spela ut sin skådespelarpotential vet man att något är fel. Filmen är väl sevärd i sällskap av barn, men som vuxen är det säkrast att inte ha några större förhoppningar.