RecensionMoonrise Kingdom
Det är september 1965. Ett orosmoln har blossat upp på den lilla ön New Penzance utanför New Englands kust. Den utstötta pojkscouten Sam (Jared Gilman) och den vilsna flickan Suzy (Kara Hayward) har rymt. Scoutgruppsledaren Ward (Edward Norton), flickans föräldrar (Bill Murray och Frances McDormand) och den lokala polisen (Bruce Willis) inleder en skallgång i hopp om att hitta dem. Men Sam och Suzy vill inte bli hittade. Inte nu när de hittat varandra, kärleken och känslan av äkta frihet.
Precis som hoppats är filmen fylld med skruvade knasigheter och otroliga händelser. Bildkompositionen är även som väntat helt fantastisk. Det är ren fröjd att se på. Valet att använda 16mm film som medium, och en otroligt mysig technicolorliknande färgpalett, gör att hela 1960-talskänslan förhöjs. Det får bilden att känns väldigt levande.
Handlingen, som oftast ses som något av det viktigaste i en film, är mer något sekundärt här. Den är tunn och går långsamt framåt. Filmens bärande pelare är istället interaktionerna mellan karaktärerna. Och som så ofta tycks vara fallet med Andersons filmer så spelas majoriteten av dessa karaktärer av välkända namn. Så förutom redan nämnda så hittar man i den kändistäta rollistan Tilda Swanton som en förnäm socialarbetare, Jason Schwartzman som en fiffelsam scoutledare och Harvey Keitel som scouternas högsta befäl.
Alla gör sina roller otroligt bra. Men lite som med handlingen så blir de stora namnen i rollistan sekundära. Det är istället okända barnskådespelare som får briljerar. Som t.ex. debuterande Jared Gilman och Kara Hayward, de är båda är helt bedårande som turturduvorna Sam och Suzy. Man kan tänka sig att Anderson förmedlar en hel del av sina egna upplevelser i dessa två karaktärer. Han var själv med i scouterna så som Sam, och i sin ungdom var han lite av en rebell och blev bl.a. utvisad från skolan, så som Suzy.
Om filmen har en röd tråd så är den enligt mig finnandet av vem man själv är. Ibland behöver man släppa allt, bege sig ut i det okända med någon man tycker om, och se vart det bär.
Mitt första möte med en film av Wes Anderson var The Darjeling Limited (2007). Det var en film som, i alla fall då, inte föll mig helt smaken. Och jag blev aningen besviken. Alla dessa lovord jag hört om den här relativt nya regissören tycktes inte stämma överens med det jag såg i filmen. Det blev heller inte fler filmer för min del av herr Anderson. Visst hade jag tänkt ge honom en chans till, men av någon anledning råkade hans filmer alltid passera mig. Ända tills The Grand Budapest Hotel (2014). Jag hade ingen aning om var det var jag skulle få se och det slutade med att jag nästan föll av biostolen i excentrisk eufori.
Moonrise Kingdom är nu mitt tredje möte med en film av Wes Anderson. Och jag är verkligen inte besviken. Med min nyfunna kärlek till Andersons berättarstil, hans otroliga detaljrikedom och bildspråk så ser jag fram emot att se många fler filmer av honom. Och faktiskt se om The Darjeeling Limited med nya ögon.
