Recension100 steg från Bombay till Paris
Man kan alltid lita på att en Lasse Hallströmfilm ska vara trevlig att se. Med vacker filmkonst, bra skådespeleri och en bra story med lite sentimentalitet är den här filmen inget undantag.
\"100 Steg från Bombay till Paris\" har vissa gemensamma drag med hans \"Chocolat\" (2000) som också äger rum i en fransk by och är baserad på en bok. Filmen skildrar roliga kulturella krockar mellan Indien och Frankrike och fullkomligt frossar i underbar mat. Lite varning: Se inte filmen på tom mage!
Det börjar med en tragedi i Indien, där en familj förlorar sin restaurang i en eld. Det här resulterar i att den auktoritära pappan (Om Puri) flyttar hela familjen till Europa. Först till England, men det är för kallt där, så de reser vidare till Frankrike. Där hittar pappan en övergiven restaurang i en pittoresk by i söder och den indiska familjen börjar bygga upp den igen. Det går snabbt, lite som i \"Seven Brides for Seven Brothers\".
Sonen i familjen, Hassan Kadam (Manish Dayal) har lärt sig att laga suveränt bra indisk mat, men måste ta sig igenom franska fördomar innan det börjar gå bra för honom. Den största käppen i hjulet är Madame Mallory, som spelas av en magnifik Helen Mirren med övertygande högmod och arrogans, ägarinnan av den andra restaurangen. Hennes iskalla protester mot den nya indiska restaurangen hundra meter från hennes egen, eskalerar till ett krig mellan de båda parterna. Men med Hassans passion för fransk haute cuisine och växande känslor för Madame Mallorys förtrollande sous chef, Marguerite (Charlotte Le Bon) öppnar en ny värld upp sig för alla inblandade. Så småningom ser Madame Mallory sin kulinariska rivals sällsynta talang och tar honom under sina vingar.
Hassan, familjens arvtagare, är huvudpersonen i filmen och spelas med fin diskret charm av Manish Dayal. Även om hans kärlekshistoria med Marguerite är ganska förutsägbar, är den rörande ändå.
Filmen innehåller mycket och smakar både surt, sött och hett, för att inte nämna en hel del annat som man kunde gissa sig till. Jag blev ändå begeistrad av 100 Steg en film om kärlek och acceptans (även om jag kände mig manipulerad av en riktig proffsregissör). Gå och se denna film för en riktig feel-good känsla.
