Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionWild



Baserad på självbiografin med samma titel får vi här följa Cheryl Strayed på hennes osannolika vandring. Med teman som ensamhet, mod och en jäkla anamma bjuder ”Wild” på en av de mest inspirerande berättelserna i år.

Cheryl Strayed (Reese Witherspoon) har hamnat i ett vägskäl. Livet raseras runt henne och efter en skilsmässa och knackiga livsbeslut står hon kluven i mitten, utan att veta hur hon ska ta sig ur sin kris. Det är då hon bestämmer sig för att påbörja en vandring som kommer förändra hennes liv för alltid. Ensam ska hon promenera Pacific Crest Trail, en vandring som sträcker sig över 160 mil. Det blir en påfrestande resa som både tar henne tillbaka genom de plågsamma minnena, men som samtidigt tillåter henne att lära känna sig själv på nytt.

Jag tycker om berättelser av den här typen. Jag blev alldeles förtrollad första gången jag såg ”Into The Wild” och jag slukade ”Eat Pray Love” med hull och hår. Det är något med en människas benstarka vilja och mod att ensam bege sig ut på en resa som verkligen berör mig. Oavsett vad syftet med resan är så finns det något i den där driften som gör mig såväl inspirerad som fascinerad. I \"Wild\" möter vi Cheryl, en kvinna som minst sagt gått igenom en hel del. En uppväxt som satt starka spår, en jobbig skilsmässa från ungdomskärleken och ett destruktivt beteende som lett till val hon inte förstår sig på. Att bestämma sig för att plötsligt bege sig ut på en vandring helt ensam mitt ute i ingenstans är helt otroligt för mig. Men det är otroligt på alla goda sätt. ”Wild” är nämligen en av de mest gripande filmerna jag sett på länge.

”Wild” visar upp Cheryls resa på ett otroligt berörande sätt, med en skådespelerska i toppform. I en film som denna, där huvudpersonen verkligen står ensam i fokus, är det givetvis extremt viktigt att hitta rätt person. Och jag kan garantera er att Reese Witherspoon är rätt person för jobbet. Det här är definitivt hennes finaste prestation sedan ”Walk The Line”. Men förutom Witherspoons fantastiska insats så är det här en film som prickar rätt på så många plan.

Musiken är otroligt väl vald, miljöerna är häpnadsväckande och här har vi en klippning att jubla över. Mixen mellan de snabba, hetsiga klippen och de längre och lugnare scenerna är väldigt fint balanserat och det gör att de 120 minuterna inte alls känns tråkiga, trots att filmen faktiskt handlar om en ensam vandring mitt ute i ingenstans. För det som är intressant och särskilt viktigt i berättelser som denna är sättet man knyter ihop dåtid och nutid. Vi förstår rätt tidigt att Cheryl haft det kämpigt innan vandringen börjar, men hela hennes bakgrundshistoria läggs ihop under filmens gång. Detta blir väldigt effektfullt och när slutet väl kommer har en verkligen förståelse för denna kvinna och hennes val i livet.

Tyvärr måste jag avbryta mig själv i hyllningarna för att påpeka en sak som verkligen störde mig med den här filmen. Berättarrösten. Jag förstår att det är knepigt att överföra en självbiografisk bok till film eftersom huvudkaraktären är just ensam. Vem ska hon prata med? Vem ska hon berätta allt hon känner för? Jag tycker däremot att det hade räckt med att höra hennes röst när hon skriver eller i hennes olika möten längs vägen. Just det högljudda tänkandet blir väldigt svårt för mig och det känns allt förutom naturligt. Mot slutet har jag dock slutat bry mig, men detta är en teknik som för mig sällan fungerar.

Allt som allt är det här en film värd att se. Förvänta er att beröras, inspireras och framför allt fascineras av Cheryl Strayeds fantastiska berättelse. Missa för allt i världen inte denna vackra pärla till film.

Elina Hansi