Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionRed Ryder, född död



When You Comin' Back, Red Ryder? - ett psykologiskt drama á la Virginia Woolf, fast med terrorinramning. Kanske den allra bästa filmen som \"ingen\" har sett.

En vän och kollega till mig tipsade mig om denna film. Han hade en filmnördskompis (med ”obskyr smak”) som hade ”When You Comin' Back, Red Ryder” som sin absoluta favoritfilm. Jag blev mest lite lagom intresserad – det finns ju så mycket som måste ses – men letade åtminstone rätt på den. Sedan blev den stående ”i hyllan” i nästan två år innan jag tog mig för att se den. Men julafton 2014 tog jag tjuren vid hornen, och det blev definitivt årets klapp.

Filmen, som bygger på en scenproduktion, utspelar sig i en trött håla i USA, inte alltför olik den i ”Den sista föreställningen” (Bogdanovich), år 1968. Vi lär inledningsvis känna några av nyckelpersonerna, inte minst ungdomarna Angel och Stephen (även kallad ”Red”), vilka jobbar på hålans vägkrog. Stephen (som spelades av Brad Dourif i den första scenproduktionen, men här gestaltas av Peter Firth) är tyst men tuff i sin vita T-shirt och Ung Rebell-frisyr. Hans livsmål är att ”lämna den här skitstaden för att sedan komma tillbaka i en grön Corvette cab”. Den mulliga och något naiva Angel är hans största beundrare, och till synes enda vän.

Vi lär också känna psykopaten Teddy (spelad av den kultförklarade helbrägdagöraren och tidigare barnevangelisten Marjoe Gortner), en långhårig pilotbrilleförsedd Vietnam-veteran, som smugglar kokain från Mexiko. Han anländer av en slump i sin VW-buss tillsammans med sin flickvän till den trötta hålans trötta hak. Därefter utspelar sig något som känns som ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” i lätt terrortappning…

Att denna film är så i det närmaste totalt förbisedd är för mig ett mysterium. Den borde inte bara nämnas med neonbokstäver i kultfilmslistorna, utan förtjänar även såväl uppmärksamhet som beröm i betydligt mindre ljusskygga sammanhang. Skådespelet är överlag stabilt, och den karismatiska Gortner (vars medverkan var anledningen till att Dourif tackade nej till rollen som ”Red” i filmversionen) levererar ett lysande och alldeles lagom överspel. Kammarspelskänslan som infinner sig en bit in i filmen skapar en obehaglig stämning, och dialogen har verkligen det som krävs för att driva såväl karaktärer som handling vidare.

Att kalla ”When You Comin, Back, Red Ryder” för ett mästerverk vore att ta i, men det är en förbannat bra film. Jag hoppas att jag med denna (förvisso något fantasilösa, men dock) recension kan locka fler att se denna förträffliga lilla pärla.