Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSpy



Spy är Paul Feigs nyaste komedi om Susan, en kontors-spion vars största uppgift är att baka tårtor till sitt arbetslag, som helt plötsligt sätts ute i fält. Som komedi levererar den gång på gång flera träffar, men tyvärr, det dubbla antalet missar.

Efter att agenten Bradley Fine (Jude Law) skjutits ihjäl under ett uppdrag skickas Susan (Melissa McCarthy) ut för att fullfölja uppgiften. Hon reser genom Rom och Budapest i jakten på en bärbar atombomb och träffar mystiska kvinnor och skumma typer inspirerade av James Bond-filmerna. Problemet, eller kanske den stora fördelen, är att Susan inte ser farligare ut än en socialsekreterare från Sollefteå. Spy är en rätt trevlig komedi a la Austin Powers, men lider av ett antal brister.

Det kanske största problemet är att Melissa McCarthy helt enkelt inte bär upp filmen. För en film som kretsar kring en karaktär likt Indiana Jones, Borat eller sitt eget källmaterial som är Agent 007, är huvudkaraktären pulsen, tonen och den röda tråden som löper igenom alltihop. Hur storyn byggs upp, hur replikerna sägs, hela filmens uppbyggnad baseras på att Mccarthy ska skina igenom. Och tyvärr så har hon enligt mig inte den charmen och framförandet som den här typen av film kräver av henne. En viss respekt måste Spy ändå få eftersom det hade varit så lätt att få henne att ramla på ändan eller dra billiga skämt kring hennes kön eller vikt, men ändå väljer att ta henne för en seriös huvudrollsinnehavare som har saker att säga och komma med.

Som komedi gör den ingenting nytt. Detta är inte nödvändigtvis ett problem i sig. Vissa filmer fulländar en redan befintlig stil eller genre utan att göra något helt nytt. I Spy känns det däremot ofta trött och förlegat. Många av de feta oneliner-replikerna är så frekventa och så väldigt presenterade och utannonserade att de faller pladask. Manusförfattaren har också väldigt svårt att lämna sina skämt när de har gjort sitt. En riktigt rolig scen i slutet där Stathams karaktär åker iväg med en båt för att ta sig till Italien. McCarthys väninna vänder sig till henne och frågar ifall han vet att han åker i en sjö. Skratt i salongen och även från mig. Men vi hinner bara skratta i 3 minuter innan Stathams röst spelas över en svart duk där vi hör honom skrika: ”Varför sa ingen att det här är en sjö? Hur kommer man till Italien!?” Filmen vet när den är som roligast. Men likt ett litet barn som gör något roligt och människor skrattar vilket leder till att barnet gör det igen och igen, till skratten dör ut, fortsätter Spy att lägga till onödiga, oslipade extraskämt som bara förstör. Utan dessa tillägg hade jag faktiskt tyckt om filmen och inte varit lika delad i min åsikt. Nu är de alltför många och alltför distraherande.

Ibland lyser komedin igenom, och då särskilt kring vissa biroller. Jason Statham är en överraskning i den här genren. Tillsammans med Vin Diesel är han den enda renodlade actionhjälten vi har idag. Därför är det riktigt roligt att se honom göra en parodi på hela sin karriär, när han spelar den hårdbarkade, brittiska spionen som gör vad han vill och varit med om bokstavligt allt man kan tänka sig. Han berättar att han minsann kört en bil på ett tåg medan han brann och så vidare, och det blir extra roligt när man sett honom i andra filmer göra liknande saker, fast på fullaste allvar. Det finns många roliga dialogutbyten och situationer i den här filmen, det är bara synd att de kom så sällan för mig.

Om man är riktigt sugen på en hjärndöd action-komedi är Spy faktiskt helt okej. De flesta i biosalongen hade en riktigt härlig upplevelse, vilket jag också måste erkänna att jag stundtals hade. Men komedier finns det många av, och väldigt många bättre än vad Spy var, och därför kan jag personligen Inte Rekommendera den.

Jonathan Johansson