Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSånger från andra våningen



Roy Anderssons svenska dramakomedi Sånger Från Andra Våningen (2000) är den första delen av den trilogi han skapat med sju års mellanrum. Del två och tre är Du Levande (2007) och En Duva Satt På En Gren Och Funderade På Tillvaron (2014).

Detta är en avskalad, stilla, surrealistisk och suggestiv film i collageform som, enligt min upplevelse, behandlar frågor i samhället. Andersson fokuserar på ämnen som mänsklig interaktion, olycka och världens undergång. I filmen använder man statisk kamera och grafiska, enkla miljöer och med många lager, även rent visuellt. Det pågår ständigt något i bakgrunden, ibland subtilt och ibland utstickande. Och med en avskalad dialog är det just den visuella rösten som hörs högst i den här filmen.

Det är en film där det känns som om tiden står still. Som om figurerna befinner sig i något slags vakuum. Ingen kommer loss. Alla vill bort från staden, jobbet, ångesten. Men det går inte.

Balansen mellan vad som är på riktigt och inte, vem som är tokig och vem som inte är det, är påtaglig. En man släpas till exempel genom korridoren på sitt kontor när han inte vill släppa taget om benet på den man som precis gett honom sparken. I nästa scen ser vi en patient på ett psykhem släpas på samma sätt. En man i vit läkarrock står vid sidan av och gör anteckningar av ett besök mellan en far och hans psykiskt sjuke son. Efter några minuter kommer en man i kostym (”nämen vad i helvete håller du på med”) och tar av den vita läkarrocken från mannen med anteckningarna. Det går upp för en att mannen som stått där hela tiden själv varit en patient. Men han står kvar och observerar, ingenting ändras egentligen. Till sist är det besökaren, fadern till den sjuke sonen, som får föras bort från samtalet, då han skrikit och gormat om hur hans son blivit snurrig. Gränserna suddas ut.

Nej, sonen svarar honom inte, men egentligen beter han sig inte mycket annorlunda från hur resterande personer beter sig i filmen. Passiva, tysta åskådare, som dockor, statister, vilket ju är just vad de är. Replikerna från de större rollerna framförs också med överdriven “medvetenhet” av att det hela är ett skådespel, rösterna känns överdrivet konstlade, tillgjorda, så som vanligtvis dåliga skådespelare framför repliker. De skapar ett lager av medvetenhet om att det just är en fiktiv berättelse som framförs, vilket får mig som tittare att beröra just frågan vad som är verkligt och inte i filmen, och i verkligheten med för den delen. De rent av kulissartade miljöerna hjälper också till med att kommunicera detta.

Filmen var för mig en stark upplevelse, den fick mig att KÄNNA, obehag, nyfikenhet, fascination, sorg och glädje. Och jag råder andra att även se film nummer två och tre i trilogin, för att på så vis låta sig sjunka ännu djupare ner i Roy-sirapen.

Att minnas: Älskad vare den som sätter sig