RecensionDiligensen

De senare åren, när intresset börjat växa sig utöver att kolla på vad som går på bio just nu, har en dragning till de gamla klassikerna uppstått. Ni vet, de riktigt stora filmerna som för en riktig filmälskare ska fungera som referens. Men jag har ett eget sätt att se dem som bottnar i en fråga: Håller den här filmen som en helt vanlig filmupplevelse? ”Respekten” som en klassiker förtjänar är således helt och hållet ute ur ekvationen. Är filmen något jag reagerar på? Skrattar jag med filmen? Fasas jag på samma sätt som jag gör på bio? Det är på det sättet som filmers ”odödlighet” verkligen sätts på prov.

Den odödliga klassikern heter idag \"Stagecoach\". Det är en westernfilm från 1939 som introducerade moraliska frågor och en rejäl dos mognad till hela Western-genren – en b-genre som tidigare mest lockat unga pojkar som ville se action. Alltså lite som dagens Transformers. Som regissör har vi den store genomamerikanske John Ford som, tillsammans med filmens stjärna John Wayne, gjort filmhistoria med bland annat The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance. Det här var John Waynes första riktiga roll och skulle komma att bli början på en karriär som en av Amerikas allra största ikoner någonsin.

Stagecoach är en produkt av ett riktigt intelligent manus. Herregud vilken struktur. För att likna den vid något nutida, så för den tankarna till det moderna mästerverket Mad Max Fury Road. Det är en liten film som skalar bort det som inte behövs. En film om en liten grupp i en liten diligens. Stagecoach är arketypen för ekonomiskt strukturerade filmer som skapar största möjliga spänning på enklast möjliga sätt. Själva premissen går att beskriva i en mening: En brokig skara människor som av olika, väl presenterade anledningar, lämnar staden med samma diligens. Där finns en sheriff, en läkare som tagit till flaskan, en ung rik gravid kvinna med en man i det militära som bara kanske är vid liv, en neurotisk whiskeyförsäljare, en förtjusande ung dam med en mörk hemlighet, en bankchef som flyr lagen och en mystisk gambler. På vägen får de veta att de befinner sig på apacheindianernas mark, vilket bara ökar den friktion som redan finns i vagnen mellan personligheter, klass och kön. Det är sannerligen en spännande kemi mellan personerna i vagnen.

Sen hoppar John Wayne på. Han är en brottsling, men vi förstår tidigt att det inte är hans rätta väsen. Han har blivit tvingad till en våldsam hämnd av omständigheterna. Detta är också är hans syfte med resan, vilket laddar för ett mäktigt klimax i filmen. John Wayne är bra i den här filmen. Han är väldigt bra och det trodde jag aldrig skulle komma från mig. För mig har han alltid varit den grovt överskattade, alldeles för gamla och rent ut sagt töntiga gubben som saboterar varje film han är med i genom att ta på tok för mycket plats. I Stagecoach är hans närvaro också mycket stark, men den här gången klarar han av det galant.

Men visst är den åldrad. En modern publik kanske hade haft svårt för hur humorn faller pladask, eller hur dialogerna och vissa av tagningarna känns som något hämtat från stumfilmseran. Stagecoach är en teatralisk film, något vi heller inte är vana vid, men det är ju något som inte går att undkomma på 30-talet.

Stagecoach är verkligen ”One of the Greats” men var först inte så intressant att se ur ett underhållningsperspektiv. Filmen känns rätt standard, men har ändå influerat många efterkommande filmer och byggt en viss grund för Western-genren att stå på. Det blir orättvist att se Stagecoach som något klyschigt när den i själva verket är nyskapande och ett offer för senare inspiration och i många fall plagiat. Men halvvägs in i filmen bryr jag mig inte längre om att, från en slags akademiskt vinkel, ”analysera” och ”respektera” det briljanta manuset, Fords regi och de tekniska aspekterna. Jag blev helt och hållet investerad i de här människornas öde, jag var fast och min sakliga respekt förvandlades till en genuin uppskattning. Det är helt enkelt en jävla spännande och bra film, och all världens år på nacken kommer nog aldrig att ändra på den saken.

Särskilt inte eftersom Stagecoach är oförglömlig. Ta bara John Waynes ikoniska första scen när kameran zoomar in på hans ansikte eller den första pilen som slår ner i diligensen från ingenstans. Ta gamblern Hatfields, spelad av John Carradine, och hans minst sagt unika ansikte eller den fenomenala slutscenen då saloonen blir knäpptyst förutom ljudet av bartendern som långsamt plockar ner sin finsprit från hyllorna. John Waynes och den unga kvinnans intensiva blickar är en stark kontrast till Western-genrens annars stela kärleksintressen. Det här är faktiskt magnetiskt. Stagecoach är en odödlig film eftersom den fortfarande får en människa att känna extas och en uppskattning till film i allmänhet. Jag kan Mycket Starkt Rekommendera den.

Jonathan Johansson