Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionKoyaanisqatsi



Koyaanisqatsi har totalt golvat mig. Två gånger, samma kväll, var jag tvungen att se detta mästerverk till opus utav Godfrey Reggio och Ron Fricke.

Vi ser en värld i misär, med gudalika bilder, av denna så kallade värld. Reggio och Fricke, porträtterar amerikanska städer. Städer som St. Louis, där förortsprojektet Pruitt-Igoe står i totalt förfall och rivs ner. De tomma och spolade storstadsgatornas fylls med sånger som dansar längs trottoarkanten, i den slitna staden, någonstans där. Vi besöker även New York, Washington och Chicago där gatorna är lika tomma och lika spolade, lika borttappade, lika hänförande och lika vämjeliga i sin romantiserande form.

Mastodonta och storslagna bilder från Utah kanjoner med överväldigande landskap som likt en guds hand, frälser mig till förståelse.

Det är så mäktigt, jag kommer flera gånger på mig själv med att ha gåshud och sitta förstummad i förundran över den verklighet som beskrivs och förklaras här. För filmen är svaren på så många gåtor, i filosofiska tankespråk.

De gigantiska skyskraporna, målas upp som stadens kyrkor som reser sig mot himlen som fallossymboler för makt och rikedom.

Människor sliter ut gatorna med sina skor och jag vill träffa dem alla, jag vill höra deras livshistorier, eller bara sitta ner en kort stund och växla några ord. Jag vill tala med staden, känna pulsen från människorna, höra orden som viskas på bakgatorna. Känna dofterna från gatstenarna. Bara sitta och lyssna, på livet som går förbi, ännu en dag.

Minimalismen möter maximalismen i en monumental konstruktion. Världen mäts ut i mikro och makro perspektiv, vi får se det lilla i det stora och det stora i det lilla. Exakta mått tas på samhällsstrukturerna för att hitta ett sammanhängande mönster i civilisationen.

Philip Glass gudalika soundtrack är som en kyrkosymfoni på LSD, galenskap blandat med totalistisk briljans. Både mäktigt och präktigt i balans.

Sektorns mekanik avbildas på heliga premisser där tid och rum bara är ord och inte faktum.

Surrealistiska närbilder på microship bländar till ett annat universum. Storstadsporträtteringen, innan den stora avslutningen, är bland det absolut mäktigaste jag upplevt på film. Över staden flyger vi i dess mörker och ser dess struktur ovanifrån, vi ser gatlyktor, neon och krossat glas, vi ser förändligheten i staden som hela tiden pågår, en dag är aldrig den andra lik. Stadens smärta och lidelse framställs subtilt i känslogripande personporträtt. Det finns så många porträtt, som jag skulle sälja min själ för, endast för en liten pratstund, få kolla på smärtan i deras ögon, få tala om stadens bedrövelse, få ta på och krama om, hämta kraft.

Den magnifika, överdådiga och episka finalen överträffar allting som någonsin hänt. Det är en rymdfarkost, på väg upp till stratosfären, men hann aldrig dit, exploderade i bitar, på väg upp. Just då finns det ingenting annat i hela världen än just den rymdfärjan, ingenting annat existerar, allting är ett uträknat skämt. I flera minuter får vi följa en brinnande del från rymdfärjan som likt en plastpåse i vinden, dansar sin väg ner genom luften.

Stadens mekaniska funktionalism om natten, påminner om filmspråket i 2001: A Space Odyssey, min absoluta favoritfilm. Detta var något av det absolut bästa jag någonsin har sett, har sett den två gånger nu, vissa delar tre gånger, på bara några timmar. Jag är helt tagen, helt förstummad. Det är på grund utav sådana här upplevelser som jag älskar film!

Betyg: 5/5