Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionPersona



Persona (1966) är en av Ingmar Bergmans största och mest inflytelserika filmer. Detta psykologiska drama har analyserats av många. Det är jag lite trött på, säger Bergman i en intervju jag får se innan filmen drar igång. Men det är inte särskilt konstigt att filmen tolkats så pass mycket som den har. Men en del nästan övernaturliga element och svårtydda scener så vill man inte göra mycket annat än att försöka analysera och försöka förstå.

Filmen innehåller endast fyra personer, spelade av Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook och Gunnar Björnstrand. Liv Ullman spelar den framgångsrika skådespelerskan Elisabet som en dag plötsligt slutar tala och blir apatisk. Bibi Andersson spelar sjuksköterskan Alma som får i uppgift att ta hand om Elisabet och tillsammans blir de ordinerade att fara till överläkarens sommarställe (Bergmans då nybyggda hus på Fårö). Där utvecklas ett alldeles särskilt band mellan de båda kvinnorna.

Enligt min mening behandlar filmen frågor som identitet, jaget, och ångesten detta kan medföra. Elisabet, som är skådespelerska, känner att hon hela tiden spelar en roll. Alma berättar om sig själv för Elisabet och man börjar förstå att hon inte är problemfri hon heller. Dessutom nämner Alma en dag hur lika hon tycker de båda är till utseendet. “Jag tror att jag skulle kunna förvandla mig till dig, om jag riktigt ansträngde mig, jag menar inuti mig!” säger Alma en gång. Kanske projiceras de båda kvinnorna på varandra. I många scener får vi se de båda kvinnorna i bild samtidigt, den ena bakom den andra, de båda sittandes mittemot varandra, och ibland kan man urskilja likheter mellan dem.

I en sekvens i filmen är det som om de båda kvinnorna smälter samman, går upp i varandra, och det är plötsligt svårt att avgöra vem som är vem, och vad det egentligen betyder att vara just Elisabet eller Alma. Det är mycket tack vare det faktum att Bergman har gått ifrån klassisk filmredigering, Continuity Editing, som sekvensen blir så förvirrande, surrealistisk och stark. Continuity Editing funderar ju som ett slags regelverk för hur man ska filma och klippa en scen för att den ska kännas begriplig för tittaren. Där ingår saker som 180-gradersregeln, establishing shot-regeln, shot-reverse-shot-regeln, two shot-regeln och eyeline match-regeln. I denna sekvens i Persona så har Bergman som sagt brutit mot dessa regler. Vi ser Elisabet och Alma tillsammans i ett rum, Alma har på sig sin sjuksköteskeklädsel. Elisabet sitter vid ett bord och Alma kommer in för att tala med henne. Scenen har en skarp och påtaglig klippning, och där finns t ex inga establishing shots eller shot reverse shots. Detta gör en som tittare väldigt medveten om vad man ser. Då Continuity Editing-reglerna används för att skapa mjuka övergångar, för att göra klippningen så osynlig som möjligt för tittaren, så blir en brytning mot dessa regler väldigt påtagligt för tittaren. Scenen består av många profiler, silhuetter nästan, skarpt ljus och mörker. Ibland ser vi de båda i bild samtidigt, ibland bara den ena, och det är ibland svårt att uppfatta vad de båda befinner sig i förhållande till varandra. Att scenen känns så ångestladdad och suggestiv är alltså mycket tack vare klippningen. Efter att ha sett en sådan här film, och en sådan sekvens, gör det enkelt att förstå att Bergman verkligen är värd att studera.