RecensionThe Lobster
I ett dystopiskt parallellt universum blir singelmänniskor omhändertagna av staten och tvingas checka in på så kallade dejting-hotell. Där har de 40 dagar på sig att träffa en partner, och om de misslyckas blir de förvandlade till djur och släpps fria, ut i vildmarken.
Jag känner mig lite kluven inför den här filmen. Ämnena filmen behandlar är intressanta. Den berör människans förmåga att älska och vara osjälvisk, och ställer frågan om det ens är möjligt. I ett samhälle där singelliv är lika med döden blir det möjligt för filmskaparen att ifrågasätta tvåsamhet, och utmana denna företeelse till att inte vara annat än ett skådespel. För i The Lobster blir det så tydligt att inte bara singlarna spelar roller. På hotellet kan man som singel spela genom att låtsas vara kär. Och lyckas man rymma från hotellen kan man leva som en fredlös ute i skogen men där råder också regler. Där är det förbjudet att så mycket som flörta med en annan. Därför är det säkrast att hålla ens känslor dolda och spela oberörd. Men det finns ingen skillnad i uttryck mellan de fredlösas och de lyckade parens. Alla är de lika montona, lika stela, lika socialt märkliga. Alla spelar de. Antingen håller de tillbaka sina känslor eller låtsas ha känslor.
Filmens värld är också välgjord. Man accepterar enkelt spelreglerna, och de är snyggt etablerade i ett trovärdigt parallellt samhälle. Även fint foto, bra skådespeleri (tycker att Colin Farrell spelar finfint) och välgjord dialog. Men det känns också som att den saknar driv emellanåt och den blir lite för lång och lite för utdragen.
Och jag kan inte låta bli att vara lite trött på dessa monotona, till synes själlösa figurer som är så populära att skildra i dagens filmer. Du ser dem i många A.I-filmer, du ser uttrycket i Wes Andersons figurer (även om dessa är långt ifrån själlösa). Även om detta uttryck förstås fyller ett syfte i The Lobster.
Den större anledningen till min kluvenhet inför filmen är det obehag den väckte hos mig. Regissören Yorgos Lanthimos har en förmåga att skapa riktigt obehagliga och obekväma världar, och de gör mig ganska illa berörd, vilket på sätt och vis är ett väldigt bra betyg. Han lyckas ju få sin publik att på riktigt känna. Men när jag ser filmen så njuter jag helt enkelt inte av att jag ser en bra film utan jag vill mest bara att den ska var över. Det är någonting med hans sätt att skildra dessa... kroppar. Dessa människokroppar som saknar makt över sig själva. De är så sköra och försvarslösa, där de sitter i bussen med varsitt gevär över axeln, där de dansar två och två till hotellägarnas hus-band. Där de ligger livlösa på marken i sina regnponchos för att inte bli blöta... Kvinnan som förlorar sin syn och som hjälplös måste känna sig fram för att inte snubbla. Kvinnan som hoppar från andra våningen och som bara skriker, och skriker. Ja, jag blir riktigt illa till mods. Men samtidigt, The Lobster var en väldigt stark och sevärd filmupplevelse.
