RecensionManchester by the Sea
Manchester by the Sea berättas väldigt naket och ärligt. Vi ser starka relationer växa och försvinna som jag inte sett lika starkt på duk sedan Blue Valentine. Regissören och manusförfattaren Kenneth Lonergan är ett namn jag tidigare inte hört men ett namn att komma ihåg. Detta är hans tredje film där manuset var med i 2014 års blacklist för mest omtyckta manus. Manchester by the sea är en film som i februari kan ta hem Oscars bästa film, skådespelarinsatser och framförallt bästa manus.
Lee Chandler (Casey Affleck) liv har vänts upp och ner av en tragiskt händelse med sina barn. Lee flyr från intima relationer och livet i sig när han kämpar med att överkomma sin sorg. När Lees bror går bort, får han reda på att han själv står som förmyndare till sin brorson. Snart befinner sig Lee tillbaka i Manchester där hans minnen är som han kämpar med att överkomma.
Casey Affleck är definitivt en av mina favoritskådisar och spelar här i sitt essä. Casey gestaltar Lees interna strid med sig själv som utkämpas subtilt genom filmen, men också på ett otroligt empatiskt vis. Vi ser också Carrey Mulligan i en av hennes kanske starkaste rollprestationer hittills. Carrey visade stort sina talanger i Derek Cianfrance debutfilm Blue Valentine. Här lyckas dock Carrey trots så lite screentime hon har, bära några av filmens och årets starkaste scener på duk.
Men relationerna är något som bäst beskrivs i filmens kemi mellan Lee Chandler (Affleck) och brorsonen Patric (Lucas Hedges). Här suddas den vanliga barriär i kontakten mellan vuxna och barn ut. Lee och Patric är väldigt olika men samtidigt extremt lika i det dem delar. Även om filmen bär på att tungt och allvarliga tema, så skiner komik igenom och gör filmen väldigt underhållande.
Trots mina hyllningar ovan är det svårt att sätta fingret på vad som gör att Manchester inte når det högsta betyget. Kanske är det att filmen saknar den abstrakta eller andliga nivån i sitt berättande. Storyn blir aldrig mer än det verkliga vanliga livet och intrigen stannar på relationsnivå.
Jag kan inte dra mig från att tänka på Steve McQueens (Shame, Hunger), uttalande om berättade i en av hans intervjuer. Bildberättande ska vara som en katt som hoppar upp på ett bord - minsta möjliga ansträngning. Och det är precis vad Manchester by the Sea lyckas med. Man förlitar sig på det otroligt starka manuset, berättar och spelar enkelt, rakt, ärligt i en film som går rakt i hjärtat.