RecensionI skräckens skugga
Detta tillhör definitivt ett av John Carpenters mest originella verk. In the Mouth of Madness är en av filmerna i John Carpenters Apokalyptiska trilogi,
Trilogin börjar med The Thing från 1982, fortsätter
med Prince Of Darkness från 1987 och avslutas med denna (1995). Detta är en löst sammanhängande trilogi.
De tre filmerna har ingen direkt koppling med varandra utan innehaver helt olika berättelser.
Det som dock håller dem samman är den liknande obehagliga stämningen de tre filmerna besitter, samt deras Apokalyptiska slut. Jag tycker i alla fall om dessa tre filmer. Det är svårt att avgöra vilken som är bäst, så jag struntar i att välja.
Historien kretsar kring John Trent, en försäkringsagent
med uppgift att spåra försäkringsbedrägerier.
Han får i uppdrag att hitta den försvunne skräckförfattaren Sutter Cane. En man vars böcker har dåligt inflytande på sina läsare, mycket dåligt inflytande.
Av att pussla ihop böckerna upptäcker han en karta.
Kartan leder till den fiktiva staden Hobbs End,
en stad som inte finns på någon officiell karta.
Det är här resan börjar. Allt eftersom börjar
John Trent tappa greppet om sig själv, gränsen mellan fantasi och verklighet är som bortblåst.
Finns han på riktigt, eller är han bara en karaktär i Canes senaste bok, In The Mouth of Madness.
Detta var en film som verkligen imponerade på mig.
En smart story kan göra mycket för en skräckfilm.
Och sådan är fallet i denna film.
Faktum är att detta gott och väl kan vara det bästa manus Herr Carpenter fått jobba med, det mest djupa och förvirrande i alla fall. Trots att jag i stort sett gillar hela filmen tycker jag nog den inledande halvtimmen är den bästa delen. Det är där ovissheterna är som störst, och den krypande spänningen är som starkast. Ju länge in i filmen vi kommer, desto mer bisarr blir den. Historien är faktiskt löst baserad på H.P Lovecrafts verk. Så är man bekant med den mannens böcker vet man kanske vad som väntar i och med denna film.
In the Mouth of Madness är inte helt felfri. Jag tycker att Carpenter ofta brer på med för många monster och slemmiga tentakler. Sådant är inte särskilt skrämmande. Det känns som om Carpenter vill återskapa effekterna han imponerade med i The Thing. Tyvärr så är effekterna i denna film inte alls lika bra som dem. Konstigt kan man tycka, filmen är trots allt tretton år nyare. Det kan i och för sig ha att göra med att geniet Rob Bottin inte sitter vid rodret denna gång. Vad som dock måste ges beröm till är det utsökta fotot. Det bidrar mycket till den suggestiva stämningen filmen besitter.
Sam Neill passar ypperligt i huvudrollen och ger
ett stilsäkert och trovärdigt intryck som mannen som vacklar på gränsen till galenskap. I övriga roller kan vi bla se Julie Carmen, Charlton Heston, och givetvis en
fantastisk Jurgen Prochnow i rollen som Sutter Cane.
Det är verkligen härligt att få se en intelligent skräckfilm. Du som tror att skräck bara går ut på att halvnakna tjejer blir jagade av en maskerad galning bör verkligen se denna film. Den är högst rekommenderad. Glöm bara inte att verklighet är verklighet, och fantasi är fantasi, eller
