Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionThe Square



Det är säkert många som har haft höga förväntningar på Ruben Östlunds nya långfilm sedan han mottog guldpalmen på filmfestivalen i Cannes tidigare i år. Skulle den föredetta indieregissören från Göteborg klara mästarprovet att behålla sin glöd och inte drunkna i storfilmernas strömlinjeformade karaktär?

Östlund-fans känner snabbt igen det patenterade hantverket, de långa tagningarna, den betraktande kameran som långsamt glider över till något som får hela scenen att förändras, och så förstås de små detaljerna, som ett butiksbiträdes uttal av ordet \"kaos\", en tiggares matpreferenser, eller en stjärnkock som ska presentera kvällens meny för en samling kulturmänniskor.

Redan efter några sekvenser kan man konstatera att Östlund har klarat att behålla och utveckla det mesta av kvalitéerna från de tidigare sevärdheterna Play, De ofrivilliga och Gitarrmongot. Här har vi ännu en film som skär som en humoristisk och filosofisk kniv genom samhällets olika lager, ömsom humoristiskt, ömsom ångestladdat, ömsom filosofiskt och voyeuristiskt. Fascinationen inför människans beteende, såväl i grupp som i sin ensamhet är kvar. Detaljskärpan är vass, och ställer höga krav på tittaren genom sitt utforskande av hur den moderna samhällsmänniskan kläs av och blottas för den primat som hon innerst inne är. Med hjälp av en större budget har detta utforskande kunnat fördjupas och man har kunnat ta ut svängarna betydligt mer, och det märks inte minst på de påkostade scenerna i slottsmiljö och med stora statisttagningar och en större bredd av internationella skådespelare. Det är en fröjd att se.

Men det finns också något överväldigande med \"The Square\", som är svårt att sätta fingret på. Som vanligt efter att ha sett en Östlundare är sig verkligheten inte riktigt lik när jag stiger ut ur biomörkret. Starkast intryck gjorde kanske ändå den smärtsamma scenen då en performancekonstnär spelar apa under en pompös och påkostad sittning för konstfolk. Det dröjer många dagar ute i verkligheten innan scenen verkligen har klingat av, och den väcker fortfarande obehag inom mig. Återigen blir man som människa varse den där masken som vi alla bär för att på något sätt klara oss i det moderna samhället. Vissa episoder ur filmen glömmer jag snabbt efter att ha sett filmen. Hänger verkligen alla bitar ihop? Och är ändå inte skildringarna av konstvärlden lite väl schablonartade och töntiga? För all del, men Östlunds film är en film om vår tid, inte om konstvärlden! Eftersom konstvärlden ofta är ett bra lackmuspapper på vad som rör sig i tiden för tillfället, blir det förstås en synnerligen effektiv projektionsyta för Östlunds undersökning. Att det blev konstvärlden denna gång säger mindre om Östlunds fascination inför just konstvärlden och mer om att han med omsorg väljer platser och rum som passar hans filmiska grävande i människosjälen.

Så vad vill \"The Square\" säga? Ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det att svara på. Förmodligen är det mest rättvisa att kalla Östlunds film ett habilt tidsdokument, en film inte bara om en uppskruvad konstvärld, utan om världen som sådan, om dagens Sverige, om slumpens mekanismer och om hur mycket av det som kan uppfattas som fruktansvärda handlingar kanske i grunden bara är en rad missförstånd och slarvfel. Vad som är intressant är att filmens mottagning också blir som en del av filmens innehåll. Osäkert skruvar man på sig i biopubliken, osäker på om man gillar det man ser eller ej. Vad sker nu? Hissa eller dissa? Gillar man inte filmen kanske det mer beror på att man inte gillar tiden vi lever i. Men är det inte också något typiskt med vår tid att man måste ta så mycket avstånd från den också?