RecensionEn söndag i augusti
En mängd olika människor, både vuxna och barn och hela familjer, tillbringar en söndag på stranden i Ostia utanför Rom. Här finns också unga kärlekspar och ungdomar.
Med tre år kvar till Tatis Les vacances de Monsieur Hulot serverar Luciano Emmers något som kan ses som en i alla fall tematisk föregångare.
Här är det också sommarsäsong och mycket missförstånd. Det är trubbel och omak för att få komma till badet och stranden (i Ostia, utanför Rom). Snarare än en ensam stark historia är filmen uppbyggd av ett par olika mindre trådar- som ett inbrott och ett par kärlekshistorier, men i stort är det just virrvarret och känslan av tumult som är själva berättelsen.
Det här är regissörens första spelfilm, efter 23 dokumentärer och kortfilmer på 9 år med start tidigt 1940-tal. Och hans rötter märks. Replikerna kommer som dom kommer, ingen vekar vänta in någon annan och det skapar en känsla av autenticitet - men även stor röra.
Även spelplatserna andas tidigare års italienska neorealism. Överfulla tåg med skrålande människor, horder av folk som småspringer på perrongen, vespor trängs med tävlingscyklister längs vägarna, hungriga barn skriker i proppfulla bilar där en hel släkt tryckts in. Stranden vibrerar av fest och uppsluppenhet. Det dansas lindyhop och tango på piren, tjejerna kollar killar, gubbarna kollar kvinnor. Rivalitet, förförelse och heta känslor flödar i solen.
En far lämnar sin dotter till nunnor på barnhem i en månad bland 250 andra barn så han kan få lite egen tid. Denna far står för ett par av filmens få seriösare stunder då han pratar om sin ensamhet och att livet går honom förbi med en kvinna på stranden.
Dessutom finns ett par scener och roller som A Streetcar Named Desire (gjord ett år efter denna) kanske kan ha snappat upp. Renato (hunken Mario Vitale, som medverkade i Stromboli samma år) med vitt tajt linne, slickat hår och ett kriminellt förflutet är en potentiell förlaga till Marlon Brandos mer kända Stanley Kowalski. Renato raggar förgäves på Luciana (Elvi Lissiak) i trapphuset. Klassperspektivet, som sedan glimtar till här och var i filmen, anas i hans repliker när han vill avstyra sin rival, den mer välbeställde Roberto (Massimo Serato). "Låt inte den där snobben hämta dig i bil", skriker han. Förgäves.
Senare tar sig två unga kvinnor in på den fina delen av stranden för att komma till den fina restaurangen La Vecchia pineta (ungefär The old pine forest) för att mingla med grevinnorna och grevarna. På den delen av stranden pratas det till och med engelska (men kvinnorna tror det är franska). Det är ett samtidigt snillrikt och roligt sätt för regissören att åter få in klassfrågan.
Marcello Mastroianni dyker upp i en mindre roll som den kärlekskranka polisen Ercole, helt klädd i vitt. Han har ett något lugnare tonfall än de flesta andra i filmen. Han och hans älskade Rosetta (Anna Medici) planerar sin gemensamma framtid med ett barn på väg, samtidigt som hon fått sparken som husa i ett lyxhus, på grund av sin graviditet. Det blir dock kyssar och mycket gull mitt i alla problem på den undre delen av samhällets hierarki. Det är ju ändå Mastroianni.
Persongalleriet är annars oöverskådligt. Men på ett charmigt vis. Nya ansikten introduceras i ett tempo som är medvetet på tok för högt för att någon ska kunna hänga med. I den brokiga skaran finns till exempel en filmskapare som njuter av sitt eget geni på strandrestaurangen. "Propaganda är filmkonstens grundval", säger han medan det äts pasta, vattenmelon och tårta i baddräkt, allt medan det skissas nya filmidéer. Det doftar en smula Fellini.
Sammantaget ett högt tempo och flera kul och varma scener med ögonblicksbilder där det lilla i livet, kroppshumor, dråpliga situationer med mera lockar till skratt. En lättsam och stökig bagatell och som sagt lite extra intressant för Mastroiannis tidiga roll och som potentiell inspiration till mer kända kommande verk.
