Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionLost in Translation



Jag säger det direkt. Jag tror inte vi kommer att få se någon bättre film än Lost in Translation på svenska biografer under 2004. Allt annat vore ett smärre mirakel, för här har vi äntligen en regissör som förstår vad det här med film handlar om och använder sig av mediet på ett helt klanderfritt sätt. Det är enkelt, avskalat, snyggt och klichébefriat. Vi såg det hos Paul Thomas Anderson förra året men där hans Punch Drunk Love var en underbar bagatell är Lost in Translation så mycket mer. Den är som en perfekt poplåt: ödslig, längtande, kall men oerhört varm och inte minst hjärtskärande vacker. Den är hoppet i hopplösheten och jag kan inte komma att tänka på en film som skildrat ett möte mellan människor på ett lika kärleksfullt och realistiskt sätt någonsin. Inte någonsin…
Man kunde se det redan i Sofia Coppolas förra film Virgin Suicides. Jag tyckte inte särskilt mycket om den filmen egentligen men det fanns något där. Något som blommar ut och överträffar alla förväntningar någon rimligtvis kunnat ha på Lost in Translation.

Bill Murray spelar sin paradroll. Medelålders, synisk, trött man. Alienerad till världen och han är som vanligt underbart rolig och sorglig på samma gång. Han spelar en känd skådespelare som är i Tokyo några dagar för att spela in en reklamfilm. I hotellets bar, där han tillbringar sina ensamma nätter träffar han en yngre kvinna spelad av Scarlett Johansson som vi bl.a. känner igen från en av år 2000s bästa filmer Ghost World. De två utvecklar en relation sammanknuten av deras gemensamma existentiella tvivel och alienation till världen.

Känslan av utanförskap illustreras av Tokyos fullständigt oförståeliga människor och kultur. Men det som börjar som ett hån av ett till synes löjeväckande samhälle utvecklas under filmens gång till något av en kärleksförklaring till det senare och dess naiva, glada och överdrivet lekfulla sidor ställs i kontrast till västerlänningarnas trötta, syniska sätt att se på världen.

Fotot är fantastiskt och bilderna vackra på ett sätt som är helt avskalat från sentimental naturromantik eller hollywoodska skönhetsideal. Lost in Translation är en äkta film helt enkelt. Ärlig.

Sofia har ett tungt arv på sina axlar men här överträffar hon faktiskt sin far i allt han gjort utom Apocalypse Now. Ja 2004 är Lost in Translation en viktigare och bättre film än Gudfadern, så var det sagt. Det är en film om behov av tröst från någon som, om inte förstår så i alla fall bryr sig om. Den skär som ett rakblad rakt igenom all yta och landar på ett plan där två själar för ett kort ögonblick stöter samman och ger varandra något. Det är ingen kärleksfilm i vanlig bemärkelse. Den skildrar en relation som inte så har så mycket med en uppblossande förälskelse att göra utan en byggd på ömsesidig plötslig kärlek och värme.
Det finns så mycket att säga om den här filmen och tro mig, mycket kommer att sägas men jag slutar nu. Se den själva bara. Våga inget annat.