Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionKärlek på eftermiddagen



Få filmer som känts så psykologiskt sanna på temat kärlek, men vad jag älskar med filmen är tonen som kommer av att huvudpersonen aldrig ger sig in i en otrohetsaffär, aldrig förverkligar några sådana tankar. Det är en film utan all action på flera plan, även på det planet att inget sex äger rum, alltså inte heller utanför bild. Visst kan man tolka det som en "conte morale" eller moralisk/sedelärande berättelse, som Eric Rohmer själv rubricerar sin filmserie, alltså som någonting tråkigt där den borgerliga moralen vinner. Motsatsen till avantgardismen alltså, den som nästan peakade 1972 i västeuropeisk kultur, drivet att förlöjliga äldre generationers hycklande moralismer och konstnärliga uttryck. Men för mig kan en stor del av filmens värde formuleras genom att jämföra den med Scener ur ett äktenskap, en av de bästa relationsfilmerna, där det i motsats till Rohmers L'amour l'après-midi finns just en del action. Ingenting vi får se i bild, men stora äktenskapsbrott äger rum som i sin häftighet skakar både Liv Ullmans karaktär och tittaren. L'amour l'après-midi har så mycket gemensamt med Scener ur ett äktenskap – utöver några snygga utomhusscener består de nästan enbart av dialog mellan två personer, det handlar om kärlek och äktenskap, det är genuint smakfullt högborgerligt liv 1973 respektive 1974, och det är livsavgörande kval som pågår i huvudpersonernas sinnen, som de tvingas hantera helt utifrån sin egen vilja och sina föränderliga känslor. Det minimala formatet för också filmerna nära teaterformen med dess avgränsade rum där skådespelarna använder korta gångsträckor, handrörelser och rekvisita för att skapa händelser utöver det verbala.
Det jag gillar är hur filmens icke infriade äktenskapsbrott aldrig riktigt utnyttjas för spänning i en vulgär mening utan förblir mer på det kontemplativa planet, samtidigt som huvudpersonen, liksom alla personer i filmen, känns verklig. Men filmen är inte heller tråkig, inte heller så väldigt subtil som en del senare Rohmerfilmer. Skulle dock gärna sett mer av hustruns liv och mindre av Chloë, som för mig inte är en lika intressant figur även om hennes destruktiva krafter kanske har något lite mystiskt i sig.