Recension25th Hour
Favoriten Spike Lee regisserar ett flertal andra favoriter som Edward Norton, Rosario Dawson, Philip Seymour Hoffman och Barry Pepper. Vad kan egentligen gå fel med den listan?
Vi får följa Monty Brogan (Norton) under hans sista dygn innan det är dags för honom att bege sig in i fängelse för narkotikabrott. Han gör upp med sitt förflutna samtidigt som han plågas av att det kanske var flickvännen (Dawson) som tjallade på honom. Mot kvällen är det dags för en avslutningsfest med sina närmaste och trots att vännerna försöker hålla modet uppe så kommer snart ångesten hos Monty. 7 år i fängelset är lång tid och hur kommer det bli efter den tiden?
Detta utspelar sig strax efter Word Trade Center händelsen mitt i New York och efterkänslan efter händelsen är starkt påtaglig. Liksom Spike Lees regi som berättar denna New Yorkbos liv med en extrem fin nerv och känsla. Istället för ett glamouriserande av staden visar han upp den ärligt och mer levande. Längesedan New York kändes så levande och äkta på film.
Manuset som bygger på en roman av David Benioff känns otroligt starkt och även de små sidospåren med främst Philip Seymour Hoffmans karaktär känns väldigt välskriven och ironin påtaglig. Edward Norton imponerar som vanligt och här bräcker han samtliga kollegor. Monologen han har framför spegeln på puben är en av dom bättre på säkert tio år (Ni förstår när ni ser den). Ångesten och paniken berättas inte, den syns tack vare Norton.
Men störst är trots allt Spike Lee. Han har gjort ett imponerande verk som dröjer sig kvar och framkallar viljan av att vilja se den igen. Temat med att låta 11:e september händelsen ligga i bakgrunden och liksom färga av sig på hela filmen är lysande. Filmmakeri på mycket hög nivå.
