RecensionMemento

\"Memento\" vidareutvecklar en berättarteknik som Quentin Tarantino introducerade i och med \"Reservoir Dogs\". \"Reservoir Dogs\" och \"Pulp Fiction\" berättades inte med scenerna i kronologisk ordning, utan bestod av episoder tagna från olika tidpunkter i handlingen. Memento tar genren ett steg längre. Den berättas nämligen baklänges. Vi får följa Leonard Shelby, en före detta försäkringsutredare som lider av en ovanlig åkomma; han har inget korttidsminne. Efter femton minuter glömmer han bort var han är, vart han ska och varför. Han måste därför dokumentera hela sitt liv med hjälp av post-its, tatueringar och en polaroidkamera.


I filmens första scen får vi se hur Leonard dödar en man som han tror är skyldig till mordet på hans hustru för två år sedan. Vi får sedan följa hans liv några dagar tillbaka. Efter varje episod, som börjar med svartvita bilder, förändras bilden av Leonards situation och vad som ledde till mordet. Det som är läckert med \"Memento\" är att regissören sätter oss i huvudpersonens situation, i och med att vi inte vet vad som hänt tidigare. Helt plötsligt vet vi inte var vi befinner oss, vem vi pratar med och om vi träffat personen förut. Eftersom Leonard bara kommer ihåg vad som hänt 15 minuter tillbaka är han väldigt lättmanipulerad. Fiender blir vänner och tvärtom. Manuset är otroligt smart och inget är som det verkar. Guy Pearce är härligt ambivalent och förvirrad i huvudrollen, och Joe Pantoliano och Carrie-Anne Moss från Matrix-trilogin gör intressanta biroller.

Memento fångar och fascinerar tittaren i varje scen. I sista - eller första om man så vill - episoden vecklas hela historien ut på ett riktigt snyggt sätt. \"Memento\" är ett finurligt pussel som är långt häftigare än andra samtida deckare och thrillers.