RecensionLejonkungen
Den lilla lejonungen Simba flyr efter det att han blivit beskylld av sin farbror Scar, som själv är ute efter tronen, att han dödat sin egen far. Han möter snart de två lustigkurrarna Timon och Pumpa och där börjar det stora äventyret.
1994 släppte Disney vad jag anser är den perfekta tecknade filmen. Många av de tidigare Disney - filmerna är också otroligt bra men det kändes som om det var i denna som alla bitarna föll på plats; animationen, sångerna, och de två humorfigurerna var roligare än någonsin. Och även fast det stundtals är färgglatt och lyckligt är det också en historia med mycket tyngd och allvar.
Visst finns moralen där. Men det är vi så vana vid i Disneysfilmer att det liksom är en av de där sakerna man får vänja sig vid att den smyger sig fram - och kanske är det svårare för vissa att relatera till djur än till några av de tidigare filmerna av Disney med människor i huvudrollerna.
Men för mig spelar det ingen roll. För mig är musiken en stor del av hela magin och Elton Johns soundtrack är det bästa jag vid den dagen hade hört. Öppningsscnen var fantastisk och ordet magi fanns där på skärmen hela tiden.
Att det sedan blev en i raden av Disneys försök att mjölka ut pengar ur filmen och blev en förskräcklig Tv - serie är ingenting som påverkar denna filmen att vara en av mina absoluta favoriter genom tiderna.
Avvisar man den här bara för att den är tecknad gör man ett väldigt stort misstag.
