RecensionDen tysta flykten
Trädgårdsodling på hög nivå
Det finns ett otal amerikanska filmer som försöker spela på känslorna och få oss att snyfta när den ack så godhjärtade huvudkaraktären råkar illa ut. I de allra flesta fall misslyckas regissören och filmen blir snarast som ett kilo jäst som sväller i magen tills man får kväljningar och i bästa fall svimmar. Den tysta flykten är ett undantag.
Freeman Lowell, spelad av Bruce Dern, är en idealist i ett dystopiskt framtida samhälle. Jordens atmosfär är förmörkad av en ridå av smog och människorna lever i en kontrastlös värld där den ena dagen är den andra lik. De sista fragmenten av växt- och djurliv har förpassats till tre rymdstationer. På en av dessa arbetar Freeman som trädgårdsmästare. Han är den enda av besättningsmedlemmarna som drömmer om att man en dag ska kunna återskapa det rika naturlivet som i det förflutna frodades på jorden. En dag får de order om att göra sig av med naturreservaten och återvända till jorden. Freeman ser på hur en efter en av de nio kupolerna, fyllda med liv, lossas från rymdstationerna och exploderar i tomma intet. Han vägrar se sin dröm gå i spillror och beslutar sig för att göra motstånd.
Regissören Douglas Trumbull är mannen bakom specialeffekterna i 2001: Ett rymdäventyr av Stanley Kubrick. Han var från början teknisk illustratör på Graphic Films som gjorde dokumentärer om NASA och Air Force. Det var när Kubrick såg en av dessa filmer som han fastnade för Trumbull och anlitade honom. Tre år senare debuterade han som regissör med denna film.
Specialeffekterna når inte riktigt upp till samma nivå som de i 2001, vilket inte är så konstigt med tanke på den betydligt snålare budgeten. Man lyckas dock skapa en enormt stämningsfull atmosfär. Den fantasifulla interiören i skeppet tillsammans med de något drömska Technicolor-färgerna gör att miljön blir väldigt personlig och tilltalande.
Bruce Dern är fullkomligt strålande i rollen som den smått fanatiske naturromantikern. Utan att spela över lyckas han få oss att bli totalt uppslukade i hans värld. Den övriga besättningen föraktar hans ideal och ser honom snarast som en kvarlämning från en svunnen värld som de för länge sedan lämnat bakom sig. Hans enda vänner är ett par robotar som är programmerade att serva skeppet. Trumbull har med små medel lyckats ge dessa robotar, som mest liknar radioapparater med armar och ben, högst mänskliga egenskaper.
Den tysta flykten är en film som väcker tankar. Trots att den har över 30 år på nacken så är den minst lika aktuell nu som när den hade premiär. I dagens teknologifetischistiska samhälle där människan dagligen översköljs av en ocean fylld av propaganda och skenbart livsviktig information är det lätt att släppa taget och sluta kritisera omvärlden. Livet reduceras till en rullbandsfärd där vi sönderdelas, omstruktureras och paketeras i emballage som med lätthet kan staplas och fraktas varsomhelst. Douglas Trumbull har gjort ett tappert försök att väcka oss till liv. Hans film är en smal strimma av ljus i människans självgrävda katakomb.
