RecensionSagan om de två tornen
När jag var liten och fick tag på en gammal Kalle Anka-tidning stannade mitt hjärta en stund tills jag hunnit kolla om sista serien i tidningen var första, andra eller tredje delen av tre, och jag hoppades innerligt att det inte var del två. Del två var alltid otillfredsställande, för den hade inte den spännande uppbyggnaden, och den saknade också en lösning och poäng. Den saknade mening. Lite så är det med Sagan om de två tornen.
J.R.R. Tolkiens trilogi om härskarringen utspelar sig i en fantastisk värld och handlar på ytan om olika magiska och mer vanliga folk och en ring med övernaturliga krafter, men på djupet om den tidlösa kampen mellan det goda och det onda. Den skrevs för många år sedan, men inte förrän nu har någon vågat sig på en filmatisering. Den första filmen, Sagan om ringen, hade premiär i Sverige i slutet av 2001, och i slutet av 2002 visade sig nästa film, Sagan om de två tornen, på de svenska biograferna.
Denna andra del i Sagantrilogin saknar dramaturgi, och det gör den platt. Den börjar mitt i, och den slutar mitt i. Men det ligger i en mittfilms natur. Vad värre är; den vilar aldrig, den stannar aldrig upp, och det gör den ännu plattare. I en scen går Frodo och Sam en bit mot Mordor, i nästa attackeras deras hobvänner av orcher någon helt annanstans, i nästa springer Aragorn och Legolas över bergskammarna. Och aldrig stannar filmen upp, aldrig ges en överblick över de olika trådarna, aldrig talas det om hur trådarna egentligen hänger ihop.
I film kan man välja att föra fram en handling med ord eller med bild, och i det här fallet har bilden - till filmens nackdel - fått dominera totalt. Naturligtvis är det heller inte så att all handling bör föras fram med dialog, men här är det frågan om en upprepande kavalkad av panoreringar över landskap med den mycket riktigt tillhörande svulstiga musiken, av slagsmål och av strapatser. Och denna avsaknad av dialog, av kommunikation mellan aktörerna, bidrar inte bara till att dramaturgin blir platt, utan också till att filmen - som i det här fallet består av många trådar - inte blir överblickbar, och slutligen också till att karaktärena också de blir platta. Vi lär aldrig känna dem i filmen. De är inte personer, i varje fall inte med något vidare djup. För de ränner bara omkring i bergen utan att säga saker till varandra.
En film bör ha en början, en mitt och ett slut, brukar det sägas. Saganfilmerna är ju egentligen en enda film, och denna är mittdelen av helheten, vilket ofrånkomligen sätter sin prägel på den. Men en mittfilm får inte bara bli en transportsträcka mellan en början och ett slut; den måsta skaffa sig sin egen dramatik, sin egen uppbyggnad och förändring av karaktärerna, och med det har Sagan om de två tornen, i all sin svulstighet och skönhet, misslyckats.
