Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionDetaljer



Det är inte fel att vara pretentiös. Tvärtom är det snarare en förutsättning för att konstnären ska kunna förverkliga de intentioner som han förhoppningsvis en gång bar med sig in i sitt projekt. För att vara pretentiös på ett bra sätt gäller det dock att man balanserar på en skör tråd mellan det patetiska och det minimala. Det lyckas inte Kristian Petri med.

Detaljer är inte Lars Noréns projekt, även om det är baserat på hans texter. Detaljer är helt och hållet Kristian Petris projekt även om man då och då märker alldeles för tydligt att han vill vara just Lars Norén. Det är synd att författaren, som ju måste lägga över hela sitt verk i någon annans händer, gång på gång lämnar över verket i fel händer. Detta är dock en generalisering. Varför Norén endast regiserat ett enda verk under hela sin karriär, (Ett sorts Hades, 1996) är en gåta.

Titeln på filmen är ytterligt missvisande. Petris berättarstil antyder inte handlingen genom att peka på detaljer, snarare målar han upp hela historien med en allt för bred pensel. Inte minst gäller detta i dialogerna. Jag väljer att använda mig av Gitta Serenys ord när hon beskriver Albert Speer och hans författande av brev till sin fru. ”Denna ordkaskad ger intryck av [ett manus] som pratar för att inte behöva säga något. Och i de få fall då [manuset] verkligen för [dialogen] framåt, görs det inte i form av frågor utan av konstateranden.” ”Hon är vacker.”, ”Vad vacker hon är.” ”Vem då?” ”Emma” De frågor som ändå ställs besvaras utan att vi själva hinner tänka efter. Manuset försöker att förutsäga våra svar, eller våra uteblivna svar, därför att manuset fruktar (Kanske snarare Kristian Petri) att förlora oss; att vi ska sluta bry oss om historien. Vilket i alla fall fungerar på mig. Redan i den inledande dialogen med ung-flicka-skickar-in-trams-ungdomsroman-men-blir-kär-i-förläggaren-historien, låter han Emma lägga den förutsebara men ändock blivande dialogen i sin egen mun, så att det i princip stannar på monologstadiet, enstaka mutter från Nyqvist slinker då och då ut ur hans mun. \"Njae, näråå\" osv.

Kristian Petri går på myten om autencitet visavi teatralitet. Det ena behöver inte utesluta det andra. Att låta en handling som mycket väl hade kunnat rymmas i högre grad på det sublima planet pratas sönder genom kallpratet är mycket olyckligt och dödade effektivt min lust att vilja se mera av historien. Det finns förvisso en poäng med att låta personerna prata som personer pratar på riktigt, men inte i en sådan här film, och definitivt inte i en sådan överdriven mängd. Bla Bla Bla. känns det som. (Runge hade med en lysande scen i ”Om jag vänder mig om”, där detta evinnerliga kallprat beskrevs i dialogform med just Bla Bla Bla...) Det hade inte varit fel att låta den dialog som inte för handlingen framåt tas bort. Det är ett nybörjarmisstag som jag inte förstår hur Petri kan undgå att göra.

Den tematiska delen med upprepningar och övertydlighet när det gäller vissa centrala scener, som detta att alla jämra nackar i filmen råkar se likadana ut (vilket i sig inte alls går att acceptera som en ”detalj”) och dessutom ska accepteras som en framkrystad förevändning att huvudpersonerna ”misstar” sig, eller snarare ser den tidigare upplagan av frun/mannen/pojken osv. i en annan. Bihistorien med kriget som rullar parllellt känns heller inte som om det vore nödvändigt för att skapa den här historien. Den enda betydelsen det kan ha är en enda scen där Erik vill åka genom Jugoslavien men kriget bryter ut. Jag hade gärna sluppit denna inbillade röda tråd i filmen.

Det är inte en slump att Kristian Petri regiserat Skärgårdsdoktorn. Det är en miljö han hör bättre hemma i.