Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionGudfadern



Nu tar jag mig an en svår uppgift. Att recensera (som det anses) världens bästa film. Den första i trilogin ”Gudfadern” som heter likadant. Det är svårt på det sättet att det är många som vill läsa (förhoppningsvis) och därför kommer man alltid glömma bort en bit av det och det. Men jag gör mitt bästa, jag lovar.
Enligt mig är den inte världens bästa film, men helt klart en av de tio bästa (och då är det ju nästan självklart att det är den bästa filmen som skildrar maffian). Anmärkningsvärt är då att jag tycker mer om del 2.
Det känns ganska svårt att skriva om den, eftersom den är så igenkänd bland nästan alla och det är många som vet så mycket mer än mig om den.

Det jag vet är iaf att filmen handlar om den Scilianska maffiafamiljen Corleone. Makten står hos Don Vito Corleone, som förutom att han är familjens överhuvud, också styr all brottslighet i storstaden New York. Det handlar om maffiabranschen, maktkamp, kärlek, fjäsk och hat och mycket, mycket mer.
Corleones familj är överlägsna tills en dag då en annan respekterad maffiafamilj kommer. De heter Sollozzo och de växer snart upp till en konkurrent till den mycket högt satta Vito Corleone, Gudfadern. Det är där maktkampen börjar.
Trots att man i maffian, speciellt om man är Gudfader, har många personer under sig och många säkerhetsvakter, är det fortfarande helt osäkert liv man lever. Det är många personer som är ute Vito Corleone och bara har en vilja – att döda honom.
Egentligen är allt bara ett spel om pengar och makt, men många gäster och ”vänner” till Corleone-familjen får det att framstå som de vore vänskap. Det är det delvis, men i grunden tänker alla på pengar och makt.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte denna film var överskattad. Men å andra sidan skulle man väl säga det om vilken film som helst som skulle anses som den bästa genom alla tider.
Filmen är baserad på Mario Puzos roman (han har även hjälpt till med manuset), som jag tyvärr inte tagit mig tid att läsa. Den regisserades av den fantastiska regissören Francis Ford Coppola som har gjort en oförglömlig klassiker och en skildring av maffian som bara kan identifieras som ett mästerverk.
När jag tänker efter kommer jag nog inte på en enda punkt jag tycker är dålig i filmen. Den är spännande filmen igenom och dialogen är suverän. Undrar om det kan jämföras med det spektakulära skådespeleriet. Divan Marlon Brando gör sin bästa prestation någonsin som huvudpersonen Don Vito Corleone och Al Pacino gör en av hans bästa insatser som sonen Michael. Det finns en hel bunt med övriga fantastiska biroller och mindre huvudroller iom Robert Duvall som Tom Hagen, Diane Keaton som Kay Adams, Talia Shire som Connie och James Caan som Sonny. Det är bara dem som jag tycker var bäst, men det finns massor flera världskända namn.

Denna film var Coppolas nionde långfilmsprojekt han tog sig an och det blev utan tvekan ett jäkligt lyckat sådant. Denna film gjordes 1972 och tänk vilken tid regissören hade på 70-talet. Inte nog med ”Gudfadern” och ”Gudfadern II”, han gjorde även ”The Conversation” (Avlyssningen) och ”Apocalypse Now”. Jag har inte sett de två sistnämnda, men en liten fågel har viskat i mitt öra och sagt att de är väldigt bra.
Marlon Brando var en erfaren skådis (och diva) när han var med i filmen och han hade haft många succéer innan; ”Storstadshamn”, ”Linje Lusta” och ”Julius Ceasar” b la. Det var dock nytt för Al Pacino, som var 32 år då, för detta var hans tredje film han medverkade i och jag vågar nog säga (utan facit i hand) att detta var hans stora genombrott. De två tidigare hette ”Me, Natalie” och ”The Panic in Needle Park”.
Men detta var nog den viktigaste filmen för alla i filmteamet.

Frågan är nu då – varför blev filmen så känd? Inte vet jag, men jag förstår att den blev det. Inte bara för att den har oändligt många filmstjärnor och annat folk inom filmteamet, utan för att den också är jämn hela tiden och den nagelbitande spänningen är på topp hela tiden. Den har också en stil som tilltalar publiken och det är nog det som gjorde den så ofantligt populär. Den fick mycket bättre kritik hos folket än hos experterna, men deras var inte dåliga heller.
Själv blev jag varken överraskad eller besviken av filmen, för jag hade ställt nästan skyhöga och ofattbart höga förväntningar på den. Men jag visste också att det inte skulle bli en flopp.
Konstigt är däremot att det tog mig så lång tid innan jag såg den. Den hade gått på TV miljontals gånger, jag hade haft chansen att se den på VHS och DVD, men jag gjorde det aldrig. Men så en dag vann jag DVD-boxen på Liseberg så då tänkte jag: ”Jaha, då måste jag väl se den i alla fal.”

Det blev högsta betyg på ”The Godfather”, vilket i stort sett var självklart redan före filmen. Anses av imdb, världens största filmsajt, filmtipset, världens största svenska filmsajt, som världens bästa film genom tiderna. Jag har också gjort (för skojs skull) en del egna eftersökningar och fått reda på även där att ”Gudfadern” är filmens svar på ”The Great One”, alltså världens bästa film. Iaf om man lägger ihop alla röster.