Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionVan Helsing



1992 kom ”Dracula”. En riktigt framgångsrik, suggestiv äventyrsrulle. Någon pitchar idén om en prequel som siktas in på att få sin premiär två år senare. Så händer ingenting – filmidén hamnar i samma gränsland mellan de döda och de levande som titelrollen i sin föregångare. Men nu, tio år efter den från början planerade premiären, har nu ”Van Helsing” fått liv, men i en lite annorlunda tappning än vad som först var tänkt.

Borta är de mörka, stämningsfulla scenerna, de tredimensionella karaktärsskildringarna och den gravallvarliga framtoningen. Här har man bytt ut det mot popcorn i denna sommars första stora specialeffektsactionrulle.
Här har ”Dracula”s Abraham Van Helsing fått ge vika för mer ungdomlig pondus i form av Hugh Jackman’s Gabriel (Jackman måste för övrigt definitivt anses vara typecastad som varg i Hollywood nuförtiden).

Här får Kate Beckinsale åter visa upp sin vampyr- och varulvsfetischism som hon demonstrerade i ”Underworld” och hon visar upp sin sedvanligt fenomenala begåvning att…vara snygg.
Här är Greve Dracula mer spastisk än sexig, mer skrattretande än skrämmande. Och precis som de flesta i filmen utrustad med en halvtaskig ungersk accent.

Inget överraskande alls, med tanke på att filmens manusförfattare/regissör Stephen Sommers för fem år sedan skapade ett matinéäventyr à la ”Indiana Jones” baserat på Boris Karloff’s legendariska gestaltning i form av ”The Mummy”.
En film som med sina sköna replikskiften och underhållande action var en sådan succé, även kommersiellt, att den gav upphov för en usel uppföljare och en halvdan spin off som i sin tur genererade så mycket stålar, att Sommers nu fått förtroendet att hantera en gigantisk budget och resterna av Universal’s skräckkabinett.

Dr. Jekyll/Mr. Hyde, varulvar, Frankenstein’s monster – det är en hel kavalkad med monster som ska avverkas på vägen för att sätta stopp för Dracula’s evulska planer att låta sina avkommor dinera på mänskligheten. Och ändå ingen skräck alls. Spänning? Föga. Underhållning? Javisst och inte bara ofrivilligt.

Det hela är inte alls så illa som de tidiga rapporterna från USA har försökt få ”Van Helsing” att låta som. Ja, filmen har enorma problem med sina seriösare scener, men vad spelar det för roll så länge som man han hitta på de riktigt klockrena repliker som genomsyrar hela manuset? Ja, vissa av effekterna ser halvtaskiga ut, men majoriteten av dem ger en skön serietidningskänsla som passar en film som denna och actionsekvenserna är riktigt välgjort och tight regisserade.

Filmen balanserar hela vägen från början till slut mellan det löjliga och det störtsköna – och landar lyckligtvis på plus. Och med tanke på vilka slags filmer som startat sommarmånaderna under tidigare år, så måste det ändå ses som någon slags kvalitetsstämpel.