RecensionPrinsessan Mononoke
I väntan på att se Spirited Away kände jag att det var dags att försöka göra något annat av mina filmkvällar än att se någon typisk film. För är det någonting man ibland kan tröttna på är det all förutsägbarhet som finns i de Amerikanskt producerade filmerna och även fast jag älskar dem oftast över allting annat känns det befriande att ibland se filmer från en annan kultur - specielt eftersom de ofta kan överaska väldigt mycket och specielt eftersom Animeserien \"Silver Fang\" är bland det bästa jag någonsin sett.
Prins Ashitaka blir under en attack från en besatt skogsgud smittad med en sjukdom som kommer döda honom om han inte hittar ett botmedel. Han enda hopp är att ge sig av på en resa för att hitta ett legendariskt skogsväsen som kanske kan rädda honom från sjukdomen som snabbt sprids i hans kropp. Under resan träffar han en flicka som är uppfostrad av vargar och mitt i ett krig mellan naturen och människan.
Det första som slog mig när jag gav mig in i äventyret är den fantastiska inramningen, hur Hayao Miyazaki långt ifrån det västerländska sättet att se på filmer döljer någonting. För även om det är en tecknad film är det inte lika med att den är för barn. När Ashitaka använder sin pilbåge i strid skjuter han av soldaters armar och huvud på ganska äckliga sätt vilket ger det hela en ganska vuxen prägel. Samtidigt som det också är en fantastisk saga som berättas men där logik och tolkning inte alltid är lika lätt att greppa som i ordinära tecknade filmer.
Det handlar om kampen mellan Naturen och människan. Men det finns dialoger och repliker som ligger utanför det där självklara, och likadant som kroppsdelar flyger när en pil skär genom kroppen i ett sätt att visa att det är så det fungerar i den här filmen finns det heller inga långa utlägg där man ska försöka förklara vad man menar. Vilket känns befriande och skönt.
Den fantastiska miljöerna får mig att sugas in i filmen och musiken förhöjer stämningen ofta. Dessutom känns vissa delar igen för oss som älskar Squares Final Fantasy - spel i hur karaktärer och nya städer presenteras och det är just resan som gör Princess Mononoke så fascinerande.
Den första timmen är jag helt fast i äventyret och förväntansfull och spänd över hur det ska gå. Men liksom jag tycker den första Sagan Om Ringen - filmerna är oslagbar på grund av just resan som karaktärerna gör tappas mystiken och atmosfären i filmen när en ung mans färd går över i städer och bebyggelse.
Så länge Ashitaka befinner sig i skogen och skogsguden finns där som någonting magiskt och de små vita figurerna dyker upp bland träd ovh växter är det så otroligt vackert och stämningsfullt, men många av bifigurerna som också växs in i handlingen orkar jag inte riktigt med.
Som tur är lever det magiska över verkligheten och Princess Mononoke är utan tvekan en spännande och gripande saga. Japaner är aldrig rädda för att gå sin egen väg, visa det de vill visa och berätta den historian de tänkt sig utan att stryka eller ändra på grund av att vissa personer kanske inte riktigt förstår. Här behövs ingen förklaring till hur det kan finnas en skogsgud i form av ett magnifikt rådjur, det är liksom bara att acceptera och även fast en del repliker och karaktärer i mina ögon inte är helt fulländade och filmen snubblar lite haltande fram på grund av sin läng efter filmens förstafantastiska timme är det helt klart en film som bör upplevas.
