Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionMystic River



För de flesta är nog Clint Eastwood en skådespelare. Med Mystic River tar han ett stort steg bort från det för när han själv blir för gammal för den vita duken placerar han några av Hollywoods absolut bästa skådespelare i en tätt drama.

Mystic River öppnar med att vi får se de tre huvudpersonerna som barn; Jimmy Markum, Dave Boyle och Sean Devine. Efter att ha skrivit sina namn i nylagd cement stannar en bil och ut kliver en man som hävdar att han är polis. Dave Boyle följer med mannen i tron att de ska åka hem till hans mamma och berätta. Men det hela rör sig om en kidnappning och Dave blir inlåst i en källare.
När han sedan lyckas rymma är han märkt för resten av livet. Åren har gått och de tre vännerna har glidit ifrån varandra. Men efter att Jimmys (Sean Pean) dotter Katie dör i något som verkar vara ett kallblodigt mord. Samma natt kommer Dave (Tim Robbins) hem med blod på sin skjorta och ett skärsår i magen.
Sean Devine (Kevin bacon) är numera polis och försöker tillsammans med sin kollega Whitey Powers (Laurence Fishburne) lösa mordet som fått de tre vänner att återförenas.

Kriminalhistorier brukar aldrig vara någonting som imponerar på mig. Grunden är ju oftast att historien är välskriven och alla berättelser om ett mystiskt mord och personer i en sömnig liten småstad brukar vara alldeles för lika varandra.
Mystic River chockar heller inte med ett manus som bryter ifrån det traditionella utan känns ganska simpelt. Barndomskompisar, mord på en familjemedlem, hemska minnen från förr och spår som leder till flera misstänkta. Brian Helgelands manus baserat på Dennis Lehanes novell är inte det som imponerar mest på mig.

Men historien berättas såpass skickligt av Eastwood och när han regisserar skådespelarna till att göra några av sina bästa insatser någonsin griper det ändå tag. Sean Penn är fantastisk, Tim Robbins gör ett perfekt porträtt av mannen som lider av sina barndomsminnen och Kevin bacon gör sin bästa roll någonsin. Allting ligger i deras ansikten, replikerna som leveras otroligt trovärdigt och den långsamma stämning som byggs upp.
I alltför många filmer stämmer inte kemin mellan skådespelare. När Penn och Robbins sitter på verandan efter att Katie blivit mördad känns de precis som två gamla vänner som glidit ifrån varandra och som nu träffas igen efter många år.

Givetvis är historien också spännande. Men inte allt för oförutsägbar och det är istället i relationerna mellan de tre vännerna som Eastwood hittar de mest spännande stunderna. Han låter ofta karaktärerna ge utryck för allt det där de känner utan att behöva leverera skrivna repliker. Fotot och Miljöerna bygger också på den där stämningen.
Tyvärr berättas också filmen ganska långsamt och när man sett den lämnas man med ett starkt intryck som dock inte lockar en att se om den i första taget. En del bikaraktärer hade kanske tjänas på att strykas då vissa utav dem känns som att de inte fyller någon riktig funktion utan man kunde berätta det de tillför genom att koncentrera sig mer på huvudpersonernas förflutna.

Så om filmens stora behållning är det fullkomligt lysande skådespeleriet är manuset det som inte gör filmen till en legendarisk sådan.
Dock till en väldigt väldigt bra.