RecensionFången i tystnad
En fin TV-film från Hallmark om en liten pojke, Stephen, som slutar helt att tala efter att ha sett sin storebror John göra nåt fruktansvärt.
Hans föräldrar gör allt för att få honom att tala, och som sista utväg skickar de honom till en slags psykiatrisk vård för barn.
Stephen njuter av den uppmärksamhet han får som stum pojke, men allteftersom börjar han bli medveten om att han snart måste börja tala igen och berätta om den fruktansvärda händelsen som fått honom att sluta att tala.
Marc Donato är helt fantastisk, och har en sån begåvning för att agera, och är så övertygande som stum. Han är verkligen unik, jag som sett honom i flera B och TV filmer från Hallmark. Men just i denna film är han verkligen fantastisk. Han gör den så gripande att den blir lite dramatisk.
Bruce Davidson å andra sidan är man faktiskt van vid som hårdhudad far, som kämpar för att hålla huset och marken levande och kunna betala räkningarna och är inte sån som låter sig hunsas av att sonen har en sjukdom.
Det är inte bara om varför pojken blir stum, man får också se när Stephen försöker imponera på en tjej genom sin stumhet. Det är såna ögonblick man bara tycker det är så gulligt, och det är ögonblicken man mår bra av. Det är en slags må-bra-film som visar att man aldrig ska ge upp, inte ens i första taget när allting ser hopplöst ut.
Bonnie Bedelia är också den som lyfter upp filmen med sin fina rolltolkning som överbeskyddande modern.
