Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionBlack Hawk Down



Filmen är baserad på en verklig händelse. Det är det första som står på duken. Jag går och ser filmen för att jag tycker att den verkar hemsk. Jag vill skriva om den och berätta hur hemsk den är. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur hemsk den faktiskt är! Se den inte! Du kommer må illa, känna dig illa till mods och bli arg. Det enda positiva är det hat den framkallar mot USA, deras cyniska, blodiga maktpolitik och den ofattbara propagandaindustrin. Filmen skildrar en amerikansk militär operation i Somalia i 3-4 oktober 1993. USA är enligt förtexterna där för att återställa ordning och få bort den mordiske krigsherren Aidid. Operationen ingick i USA:s och FN:s försök att få bort Aidid från arenan innan de bestämde hur landet skulle styras i framtiden. (Internationalen nr 23/1993 skriver om FN-slakt på Somalier.) Operationens täckmantel är redan från början att skydda hjälpsändningar till den svältande befolkningen. När invasionen inleds slås det system för att distribuera hjälp som då byggts upp sönder. Svälten förvärras igen. (En bra artikel om Somalia finns i Internationalen nr 49/01.)
Filmen kommer otäckt lägligt. En självsvåldig amerikansk invasion (som senare får FN-stöd) av ett muslimskt, fattigt, söndertrasat land för att återställa ordning och ”rädda folket”. Båda dessutom genomförda under en Bush-administration. Filmen blir också ett argument för den nya militära taktiken med luftkrig. Under en och en halv timme staplas scen på scen med fruktansvärda gatustrider i Mogadishu. Det är blodigt, skitigt och förvirrat. Döden är slumpmässig och ofattbar. Eller döden för en amerikan är ofattbar och sorglig. Somaliernas roll i den här filmen är ganska marginell. De är den lätt definierade fienden. De somaliska milismännen bär Palestinasjal och milisen är full av barnsoldater. Striden i staden ramas i filmen in av morgonbön och aftonbön från stadens minareter. Annars framställs somalierna mest som en organisk massa som väller fram över gatorna. De är djuriska, helt obekymrade om sin egen och andras säkerhet. De saknar omsorgen om sina sårade och döda. Många scener känns som ur arkadspel. Fram väller neger efter neger och amerikanen pekar på den med sitt gevär och så dör negern. När en omgång negrer är döda kommer det en ny. Det finns hur mycket negrer som helst. Kontrasten blir total till amerikanerna som riskerar och till och med offrar liv för att få med sig sina stupade. De slåss av övertygelse eller solidaritet, sammanhållningen är total. Efter att ha skjutit sig in i staden och skjutit sig ut så stannar ändå fordonskolonnen för att släppa en gammal man över gatan. Men det är ändå ingen glorifiering av soldatrollen. Det är blodigt, skitigt och förvirrat. Det gör det svårt att klandra soldaterna för massakern. Och propagandan blir så mycket mer verkningsfull. Vid två scener är det centralt att blodet ska torkas upp. I mitt huvud så blir detta symboliskt för förutsättningarna för USA:s politik och imperialistiska krig. Vi måste dölja vad det är vi håller på med. Vi måste torka upp blodet och fortsätta. Det finns tendenser till dolkstötsteori i filmen. Soldater dör pga komplicerad ordergång. När kriget avslutas har inget förändrats. Det är ett problem att hemmaopinionen inte förstår soldaterna. Att de inte förstår varför de är villiga att utsätta sig för detta. För soldaterna i filmen vill inget hellre än att ut och strida. Men de strider för sina kamrater. Det finns ett egenvärde i soldaternas solidaritet. Striderna är sin egen mening. Jag undrar om de själva känner igen grunden för fascismen i sin film. Uppdraget misslyckas och amerikanerna lämnar senare Somalia utan att ha lyckats avväpna Aidids armé eller gripa honom. Efter filmen är slut står det lite fakta om vad som hände sen. Under operationen dog 19 amerikaner och ungefär tusen somalier. Slutscenen är en amerikansk soldats avsked till sin vän. Han säger att innan han åkte var det någon som frågade honom; ”Varför gör ni det här? Varför åker ni dit för att slåss i någon annans krig? Tror ni att ni är hjältar?” Nu har striderna visat honom svaret. Han säger till sin vän; ”Ingen ber om att få bli hjälte. Det bara blir så ibland.”

Black hawk down
Regi: Ridley Scott
Dist. SF
Premiär 15 mars 2002

Stefan Öberg
(Recension tidigare publicerad i Internationalen)