Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionBäst i Sverige!



Det är inte lätt att vara liten. Det är budskapet som Peter Birro och Ulf Malmros försöker trumma in i våra huvuden med sin film Bäst i Sverige. Men den som väntar sig något filmiskt underverk kommer att bli besviken.

Bäst i Sverige handlar om tioårige Marcello Mancini (Ariel Petsonk) som bor i Göteborg med sin fotbollstokige halvitalienare till pappa (Mikael Nyqvist) och sin Italienfrälsta mamma (Anna Pettersson). Själv är Marcello inte ett dugg fotbollsintresserad och han retas ständigt av sina taskiga klasskompisar för att han har så dåligt bollsinne och inte minst för att han (eller rättare sagt hans pappa) är ÖIS:are.

Dessutom vill Marcellos mamma att han skall sjunga i kyrkokören, något som inte heller passar honom särskilt bra eftersom han praktiskt taget är tondöv. Marcello har inte heller några vänner, är höjdrädd, feg och känner sig överlag ganska värdelös. Då kommer en ny tjej till klassen. Fatima (Zamand Hägg), som ursprungligen kommer från Palestina, har flyttat från Örebro till Göteborg tillsammans med sin far och sina två storebröder. Fatima och Marcello finner varandra, men det blir en inte helt problemfri vänskap.

Bäst i Sverige är okej som barnfilm betraktad, men inte mycket mer. För ser man den med vuxna och kanske något mer kritiska ögon uppenbarar sig en mängd brister. Dels är Peter Birros manus alldeles för förutsägbart och klichéartat för att hålla speltiden ut. Självklart är Marcellos pappa en riktig karlakarl som inte gillar att sonen ”tjejar” sig. Självklart har klassens retsticka inte någon pappa. Och självklart är Fatimas bröder överbeskyddande och ogillar att hon umgås med killar.

Dessutom är dialogen stel och onaturlig. Visst är barnen både söta och charmiga, men så fort de öppnar munnen faller trovärdigheten. Här är det svårt att avgöra vem av herrarna Birro eller Malmros som är mest skyldig, eftersom bägge namnen står att finna under rubriken ”manusbearbetning”.

Egentligen är hela filmen en ganska intetsägande och bagatellartad historia. Ulf Malmros har gjort sig känd som en pigg och nyskapande regissör, men av detta märks inget längre och hans halvhjärtade trixande med snabba inzoomningar, ljudeffekter och slow motion känns här mest meningslöst och tillkämpat.

Vissa enskilda scener har dock sina poänger. En del av huvudpersonens drömsekvenser och samtal med Jesus är rätt underhållande och så är det ju alltid roligt att höra små barn (i det här fallet Marcellos lillasyster) svära som borstbindare. Dessutom visar Mikael Nyqvist än en gång att han är en ytterst kompetent skådespelare.