RecensionFahrenheit 9/11
Låt oss klargöra en sak: ALL fakta i \"Farenheit 911\" är sann. Michael Moore må vara partisk, högljudd och stundvis vulgär. Men han är ingen lögnare. I sin senaste film ställer han in sitt sikte på George W. Bush, USA:s 43:e valda president (eller är han det?). Moores propagerande är sylvasst och under hans hemtrevliga och gladlynta marshmallowfigur anar vi ett dundrande ursinne som vägrar att tystas. Han är amerikan, och det är han stolt över, men nu står han ledsen och arg, i ett grått Washington-landskap och glimtar in mellan gallren till Vita Huset; besviken på sin president som han känner har övergivit honom. Och i slutet av filmen befinner även vi oss utan skydd och vägledning, i en vidsträckt öken som tycks sakna slut.
Ja, filmen är vinklad.
Ja, filmen är subjektiv.
Men vilken film är inte det? Skall vi låta bli att ta Moore på allvar bara för att han har en ideologi som han står för och ett mål som han strävar efter? Vi har levt varje dag de senaste åren i den verklighet som herr Bush försett oss med, skall vi då inte tillåtas beskåda Moores, om så bara för två timmar? Är det ett sunt samhälle vi lever i om alla klagande röster tystas och alla åsikter stridande mot den rådande regimen censureras?
Moores kritiker har kallat honom för \"den sista källan man går till för pålitlig information\". När man då frågar dem om var de skulle föredra att man hämtade sin kunskap ifrån, brukar de svara en aning överlägset \"vad sägs om nyheterna?\". Jaså, minsann. Menar de samma press och samma media som påstod att det fanns massförstörelsevapen? Och menar de samma press och samma media som sa att det fanns kopplingar mellan Irak och al-Qaida?
Så en ifrågasättande och frisk röst i den korrupta globala debatten är mer än välkommen. Men är han vältalig? Är Moore lika rik på retorik som han är på debattinlägg? Betrakta inledningsscenen med dess antydande och nästan drömlika ton; som om tittaren blivit uppväckt ur en dröm, eller var det det? Det känns som att någonting rörande valet undanhållits allmänheten, men vad? Här fyller Moores teorier luckorna i våra tankegångar och misstankar. Betrakta förtexterna; vad som är enkel sminkning och förberedelse innan politiker går ut i TV-sändning förvandlar Moore till något suggestivt och hemsökande (vet erfarna politiker förresten inte om att kameran ändå kan vara på fastän de inte är i sändning?). Betrakta sista scenen; en moders sorg och vrede ställs mot de rikas elfenbensvita palats, och det hela blir ett episkt slag för rättvisa.
Moores förra film, \"Bowling For Columbine\", var bra samhällskritik, men den gick vilse i överdrivna punch-lines och felriktade angrepp. Den här gången tonar Moore ner det hela; hans ton är mer sober, hans röst mer allvarlig, och någonstans under inspelningens gång kom han på idén att infoga mindre av sig själv. Ett klokt beslut.
Kanhända att man inte håller med Moores åsikter. Kanhända att vi inte köper alla hans överstuderade konspirationsteorier. Kanhända att han är en aning hård och oförlåtlig, bl. a. mot stackars Britney Spears. Kanhända att Bush inte är helt igenom ond. Likväl kan varje person som sett filmen erkänna att vi lever i farliga tider, och ställa sig frågan \"är vi säkrare nu än vi var för tre år sedan?\".
