RecensionA Man Apart
Vin Diesel är 185 cm lång. Jag har inga exakta siffror, men jag skulle gissa på att han är ungefär lika bred. Han har muskler som ger Mike Tyson mindervärdeskomplex. Allt han säger låter gutturalt och onaturligt. Med andra ord, han är den perfekta actionstjärnan.
I hip hop-regissören F. Gary Grays A Man Apart spelar Diesel Sean, en ex-thug från ghettot som bytt sida och nu jobbar undercover som DEA-agent. Tillsammans med sin partner, den omvända gangstan Demetrius (Larenz Tate), bekämpar han drogkarteller på gränsen mellan USA och Mexico. När de två griper storgäddan själv dyker en ny kingpin, Diablo, upp och tar över ruljangsen, och samtidigt mördas Seans fru. Sean tappar greppet helt, och tillsammans med sina gamla gängpolare startar han ett privat krig mot Diablo.
Ni förstår säkert att det här inte är någon liten djuplodande karaktärsstudie. Diesel slog igenom i den usla Pitch Black, blev en stjärna i den lika bedrövliga The Fast and the Furious, och tog ytterligare ett steg upp på skalan med den genomruttna XXX.
A Man Apart är inget undantag. Det är varken ett steg framåt eller uppåt i Diesels utveckling och karriär, utan istället känns det som en mitt-emellan-film. Regissören Gray hade under sommaren och hösten en hit med sin remake av den klassiska The Italian Job, och A Man Apart har inte helt oförtjänt hamnat i dess skugga. Här i Sverige klarade den inte ens av att gå upp på bio.
Grays film är också en mitt-emellan-film på så sätt att Gray inte velat göra en ny Bad Boys, även om det på papper finns många likheter mellan dessa två filmer. Båda filmerna har lika slick yta, men istället för gravt hjärnskadad action och humor á la Michael Bay har Gray i sin film satsat på en mörkare ton och en större dos känslor. Dumt val.
Ärligt talat så hade A Man Apart tjänat på att vara ännu en dum cop/buddy-rulle fylld med taskiga oneliners. När Gray låter Diesel försöka sig på att gestalta både en sörjande make och rasande polis samtidigt är det tvärkört. Det går bara inte. Det blir lika dumt som löjeväckande, och när inte ens filmens actionsekvenser klarar av att skölja över och dölja detta misslyckande så blir filmen i slutet inget annat än platt fall för både Gray och Diesel.
