Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionPå spaning med Bridget Jones



Minns ni när Gus van Sant gjorde en nyinspelning av Hitchcocks Psycho och man undrade över anledningen?
Varför göra exakt samma film igen?
Var det verkligen den ultimata hyllningen?

När vi nu återser Bridget Jones (en denna gång ytterligare lite större Renée Zellweger) är det än en gång dags för att ta fram karbonpappret för att ha en möjlighet att se exakt vad som skiljer från den film som inspirerat. Och då är det inte en nyinspelning vi talar om. På spaning med Bridget Jones är nämligen i mångt och mycket samma film vi redan sett, bara sämre.

När vi möter vår hjältinna har hon haft ett förhållande med toppadvokaten Mark Darcy (Colin Firth) i ett par veckor. Försatt i ett konstant rus av lycka och stolthet räknar hon dagarna i supersex och iakttar kärleksfullt sin sovande partner tills han vaknar smått irriterad. Givetvis stöter en sådan perfekt kärlek på problem och i samma veva landar Daniel Cleaver (Hugh Grant) framför Bridget.

Den här filmen har ett stort problem som den har sig själv att skylla för. Filmen inleds nämligen med en ganska rolig och något oväntad parodi på romantiska komedier där vårt kärlekspar springer i slow motion mot varandra. När kursen sen ska styras om och filmen själv ska vara denna romantiska komedi blir det förstås genast lite svårt.
Dessutom tar det på tok för lång tid för något att verkligen hända (och då räknar jag inte händelser som sådant som sker inne i Bridgets huvud).

De tre huvudkaraktärerna agerar vant tillsammans och särskilt Firth gör ett gott jobb. Hans sätt att möta Zellwegers repliker lyfter de till annars omöjliga höjder (dock utan att det riktigt lyfter någon gång) och i de få scenerna mot Grant har han uppenbart haft roligt.

Tyvärr är det Zellweger som är filmens nav och hon är här mer medioker och stundtals alltför upprepande. Hennes snackiga voice over finns med på samma vis som i den första filmen men replikerna har inte samma bett och historien är alldeles för tråkig.

Istället för värmen i hopplöshetens situationer och med vardagens status quo som värsta fiende, serveras psykologiskt otrovärdiga handlingar och tankar. Engagemanget försvinner fort och med det filmens hjärta.
Regin rätt trist och vissa partier i storyn kunde gärna fått lämna plats åt annat, kanske fler scener mellan Bridget och hennes far.

Just för att jag står för ovanstående är det oerhört irriterande att ändå, när säcken ska knytas ihop med kärlekens band, känna hur en märklig känsla plötsligt sprider sig i kroppen.

Hur trött man än är på Bridget som elefant i sällskapslivet, hennes stora trosor, hennes kedjerökande vänner och hur förutsägbara vissa krokar än är i storyn så sitter man plötsligt där.
Man ler fånigt.
Man har huvudet lite på sned.
Man har kanske till och med småvarma kinder.
Det har börjat osa kärlek i luften och det är lika ofelbart att man reagerar som att en skitig klichéfylld skräckfilm får dig att rycka till minst en gång, hur illa uppbyggt det än är. Kolla in Tobe Hoopers nyversion av Toolbox Murders så får ni se att det stämmer.

Men även om dessa ögonblick är allt man begär av en romantisk komedi har Bridget Jones inte gjort jobbet. Soundtracket är överöst av sliskiga berättande kärlekslåtar, himlar öppnas för regn och snö men charmen och träffsäkerheten är bortglömd.