RecensionSagan om ringen - härskarringen
Jag kommer ihåg när jag själv för första gången kastades in i Midgård och tillsammans med skäggiga trollkarlar och hober fick följa med från början i ett av historiens största litterära mästerverk. Jag såg den på Sergel på Hötorget, jag var tolv år och full av förväntan. Min ungdom och oskuldsfullhet till trots så visste jag att filmen aldrig skulle kunna leva upp till boken, den var för lång, för bra.
Jag hade fel. Allt stämde, där var Fylke, precis som jag hade föreställt mig det. Hur hade de hittat den riktige Gandalf? Han fanns väl inte på riktigt? Peter Jackson hade lyckats med det omöjliga, han hade omvandlat en bok med fler anhängare än bibeln till en utmärkt film.
Filmen börjar med en tillbakablick där man får se hur ringen smids, vad följderna blir och hur den till slut hamnar i hoben Bilbos ägo. Detta ger de som inte har läst böckerna på länge eller inte alls en möjlighet till att förstå vad som händer och får även oss andra att komma in i filmen på ett bra sätt.
Filmen fortsätter sedan i Fylke, hobernas land många år senare. Man får då följa Bilbos brorson Frodo (Elijah Wood) som kommer att ha en stor roll att spela i alla tre filmer. Ganska snart tvingas Frodo ut ur sitt hem tillsammans med Sam (Sean Astin), de måste föra ringen som Bilbo lämnat efter sig i säkerhet. Men det som jagar dem är inte mänskligt och resan visar sig svårare än de trott. När de till slut lyckats ta sig fram Vattnadal, alvernas urhem upptäcker de att deras färd inte är slut, den har bara börjat...
Enligt mig så SKA man ha läst böckerna, alla tre, innan man ser filmen, det ger en mer djup syn och alla de småsaker man annars missar blir uppenbara. Utan att ha läst böckerna är det mest en häftig actionfilm full av monster och hjältar. Det behöver inte vara något ont men den kan bli så mycket mer.
Filmen har också lyckats dra till sig en mängd \"bra\" skådisar. Jag sätter bra inom citattecken därför att jag inte har varit särskilt förtjust i många av dem innan jag såg dem i den här. Liv Tyler har inte gjort mycket bra men hon passar alldeles utmärkt i rollen som Arwen. Detsamma gäller Christopher Lee, han är ärligt talat inte ens en särskilt duktig skådis, det medger till och med en del av hans kollegor. Men i och med att rollen som Saruman inte kräver särskilt mycket mer än en mäktig röst så är han perfekt för rollen. Vilken röst han har.
Med finns också halva Englands skådespelarelit och ett antal andra bra aktörer, här ett urval: Ian McKellen (Gandalf), John Rhys-Davies (Gimli), Eliah Wood (Frodo),
Viggo Mortensen (Aragorn) och Sean Astin (Sam).
Trots att jag gärna skulle vilja tro att alla är så perfekta i sina roller att få klagar så finns det en troligare förklaring. Tolkien var inte mycket för samtal och att ge karaktärer olika personligheter. Samtalen är ganska stolpiga och man får ofta veta mer om hur närmaste björk ser ut än hur Aragorns personlighet är. Annars så är landskapen otroliga, specialeffekterna magnifika och musiken stämningsfull till tusen.
Tyvärr så var det hård konkurrens det året på Oscarsgalan och de enda priser den tog hem var just för bästa musik, effekter och annat som inte spelar någon direkt roll.
Självklart så är den inte perfekt, karaktärer har klippts bort och onödiga ändringar har gjorts, men det här är den av filmerna som de har lyckats bäst med, den de lyckats följa boken på bästa möjliga sätt.
Även om det här är en av mina absoluta favoritfilmer och jag rekommenderar den starkt så vet jag att den dyrkan jag känner grundar sig mycket på den nostalgitripp jag tas med på varje gång jag ser den. Jag tas tillbaka till när jag var tolv och världen var enklare.
