Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionThe Grudge



Takashi Shimizu borde vara ganska trött på långt, korpsvart hår, otäcka barn och förbannelser vid det här laget. Hans ”Ju-On”-serie består av fem filmer, men det var först med den tredje, ”Ju-On: The Grudge” som västvärlden fick upp ögonen för hans läskiga spökhus och dess demoniska invånare. Och självklart ville jänkarna ha en egen version.

Så Shimizu sade okej, gimmethemoney och gick med på att spela in samma film igen, fast denna gång med ett gäng amerikaner i huvudrollerna. Sarah Michelle Gellar spelar Karen, en utbytesstudent i Japan som även arbetar som hemhjälp eftersom detta ingår som en del av hennes utbildning. Hennes pojkvän Doug (Jason Behr) pluggar också i Tokyo och snart dras bägge in i de spökerier som försiggår i huset där Karens uppdragsgivare bor.

Men ”The Grudge” är en film vars uppstyckade kronologi kastar åskådaren fram och tillbaka mellan olika tidsplan och händelser. Handlingen innefattar således också ett annat ungt par, en kärlekskrank japanska, en universitetslärare och en handfull andra människor vars öden har starka kopplingar till samma hus. Det blir lätt en aning förvirrande, men samtidigt spelar det inte så stor roll eftersom filmens enda egentliga syfte är att rada upp en serie chockeffekter som får var och en att hoppa högt i biofåtöljen.

Den mytologiska grundidén i ”The Grudge” (liksom i samtliga av seriens filmer) är enkel. När någon dör på ett exceptionellt våldsamt sätt kan en förbannelse födas. Förbannelsen förs sedan vidare till var och en som kommer i kontakt med den plats där den ursprungliga händelsen tagit plats, i detta fall det tidigare nämnda huset. Följaktligen kommer många personer att tas av daga innan filmen är slut, och här bjuds också på allt ifrån vitsminkade ansikten och deformerade kroppar till Takashi Shimizus eget varumärke: ett olycksbådande gutturalt knarrande som signalerar spökenas närvaro.

För de som har sett originalfilmen väntar inte mycket nytt. Storyn är alltså ungefär densamma, även om den amerikanske medförfattaren Stephen Susco har försökt ge mera flyt i berättandet genom att göra upplägget något mindre episodiskt. Tyvärr hade redan den första Grudge-filmen en ganska tunn handling, och ingen av versionerna tävlar i samma liga som de allra bästa produktionerna ur den nya japanska skräckvågen. Men den obehagliga känslan finns där, spänningen byggs skickligt upp inför varje ny chock och visst är det fortfarande lite läbbigt med stripigt hår som hänger ner över halva ansiktet.