RecensionOndskans spår
Den relativt okände regissören Gregory Hoblit står bakom en historia om en polis och dennes kamp mot ondskan.
Hoblit har gjort sig ett namn inom Hollywood med filmer som Primal Fear (1996) och Frequency (2000). År 2002 försökte han sig även på konststycket att knopa ihop ett krigsdrama (Harts War) med Bruce Willis i huvudrollen, men utöver detta ser det glest ut på meritlistan.
Onskans spår inleds med hur polisen John Hobbs besöker den nyligen infångade massmördaren Reese timmarna innan denne skall förpassas till gaskammaren.
Hobbs, som själv står för gripandet av Reese, inleder en mindre konversation med mördaren framför kamerorna av dokumentärfilmare.
Reese förhåller sig tämligen oberörd av stundens allvar och väljer att leka ordlekar med Hobbs. När tiden är på väg att rinna ut börjar så Reese mumla något på ett okänt språk, för att sedan avslutningvis ge polisen en gåta.
I anslutning till dödsförklaringen av Reese begås ett mord som ter sig förbluffande likt dem utförda av den ihjälgasade själv. Hobbs blir besatt av att lösa gåtan han fått tidigare, samtidigt som fler mord begås enligt samma bisarra mönster.
Spåren tar honom till en plats där en polis en gång för många år sedan tagit livet av sig, en plats vars ledtrådar skall leda honom till svaren på det språk Reese använt minuterna innan denne förpassades från denna värld.
I takt med att bitarna börjar falla på plats skall han komma till en fasansfull insikt. Det han har att göra med är ingen vanlig brottsling, ingen vanlig människa. Hobbs tro sätts nu på prov då han måste brottas med sina egna värderingar och det som uppenbarar sig framför hans ögon.
Världen vänds upp och ned och kampen mot en av människans allra äldsta fiender tar sin början.
Filmens huvudkaraktär (John Hobbs) spelas av den något monotone Denzel Washington som i detta fall passar utmärkt för uppgiften. Hobbs är en sympatisk good guy som är tänkt att ge filmen den obligatoriska varmhjärtade amerikanske polisen. Eftersom han givetvis inte tar emot mutor och är en exemplarisk farbror, lämpar han sig utmärkt som mannen som på egen hand skall besegra ondskan i världen.
I det här fallet känns det inte på något sätt fel, för om man skall få ut allt ur en sådan här kamp så måste den utkämpas mellan just de två motpolerna; ondskan och godheten.
Att Washingtons relativt smala skådespelartalang inte tillåter några överraskningar stör heller inte hans prestation denna gång, man vet vad man får och det duger bra. För i den här filmen är det historien i sig som för filmen framåt och genom ett skickligt hantverk i regisseringen åstadkommer man ett bra flyt som hela tiden håller intresset uppe.
Jag ska säga att jag är imponerad av Hoblits sätt att hålla just detta intresse uppe. Han trampar väldigt sällan ned i tempo, utan lyckas hålla filmen på en lagom nivå rakt igenom.
Egentligen är Ondskans Spår en väldigt enkel och klassisk thriller, mycket enligt genrens alla regler. Allt ifrån en storstadsmiljö med en tråkig, grå polisstation och förortskomplex till en övergiven stuga ute i skogen berättar om det typiska valet av stil för att ro iland en thriller-historia för gemene man.
Det är snarare filmens berättarteknik som lyser i denna historia. Man har lagt stort fokus på att försöka ge en någorlunda behövlig förklaring till det övernaturliga som efterhand blir filmens huvudämne. Att man ger åskådaren möjligheten att förstå (och till viss del själv bilda sig en uppfattning) hur och varför det kan finnas ett övernaturligt tillstånd omkring oss. Det är detta som gör att filmen aldrig tappar trovärdighet, vilket många andra filmer i genren faller pladask på.
Hoblit ska även ha en stor eloge för valet att inte blanda in en massa onödiga specialeffekter. Detta är nämligen ett typexempel på att man visst kan göra skrämmande och nagelbitande filmer om det övernaturliga utan just detta.
Det enda negativa jag har att säga är att jag fick uppfattningen att många biroller föll bort lite väl mycket. Det mesta cirkulerar kring huvudrollsinnehavaren, vilket är synd då jag gärna hade velat se lite mer av den skicklige skådespelaren John Goodman (som spelar Hobbs poliskollega Jonsey).
Min slutsats om Gregory Hoblits film Ondskans Spår blir som följer:
En väl genomförd thriller med genrens alla viktiga beståndsdelar på plats, utan att för den delen göra den förutsägbar.
En film som höjer sig något över mängden, mycket tack vare en intressant historia som behandlar ett ämne som alltid fascinerat människan.
