Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionLost in Translation



Det är ingen \"jaha\"-upplevelse, en sådan som får en att vrida på sig eller möjligen gäspa. Tvärtom. Det är en \"aah\"-upplevelse. Det finns inga specialeffekter. Det är helt och hållet fokuserad på två vilsna individer i en av världsstäderna Tokyo, Japan. [*]

Bob Harris och Charlotte är två så olika personer som kommer till Tokyo av olika anledningar. Bob är skådis, och är i Tokyo på besök för att göra en del reklamjobb. Egentligen skulle han hellre vilja agera på film än göra kassa reklamjobb. Och att han inte förstår språket gör givetvis vistelsen ännu svårare att uthärda. Och att hans fru ständigt skickar expressbrev tröttnar snart ut honom.
Charlotte, å andra sidan, är en ung, nyss utexaminerad filosofistudent som varit gift i två år med fotografen John. Hon är där just av det skälet - eftersom John gör fotografjobb där. Charlotte vet inte vad hon vill göra med sitt liv, och hon undrar om hon verkligen gjort rätt i att gifta sig med John.

Så möts dessa två mycket olika individer i det bullriga Tokyo medan de sakta lär känna varandra och finner att de har en vänskap som inte behöver nån översättning. Eller gör den det?

Detta är Sofia Coppolas andra succéfilm efter 2000 årets Virgin Suicides. Om ni sett Virgin Suicides, så känner ni nog igen sättet hon gjort denna film.
En annorlunda filmtyp. En film med lugnt tempo som inte alls försöker dra ut på storyn utan bara låter den flyta på. Man låter också karaktärerna leva deras egna liv för att göra det ännu realistisk. Det är en slags \"leva och gå\"-film, där man bara följer runt med huvudkaraktärernas liv, där man följer dialogerna, händelseförloppen, förändringarna och uttrycken. Det är egentligen en film som utspelar sig under en period i livet när man är vilse i livet och livet utanför.
Därför är den så bra. Men att Bill Murray, en genialisk och enastående skådespelare, och Scarlett Johansson, redan storstjärna, spelar huvudrollerna gör filmen ännu bättre än vad det skulle vara möjligt. Och att den innehåller humor, sorg och hopp gör det ännu mer sevärt. Fotot är det inget fel på.
Det är absout ingen tråkig film, man måste bara försöka se det positiva i det långsamma tempot och försöka förstå humorn och budskapet i det.