Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionFinding Neverland



Här kommer Johnny Depp.
För vilken gång i ordningen han valt ett manus som underbygger hans persona som bohemisk och fantasifullt evigt ung vet jag inte, men han gör det med framgång. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är för Hollywoods stjärnsystem att bevara skådespelare i fack, både för aktörerna själva och för publiken. Det som ofta gjort Depp något roligare än flera andra är dels att han valt ett något eget fack och att han förvaltar sin position med den äran.

Den här gången sker Depps eget mytologiserande genom berättelsen om JM Barrie, mannen som framför allt hittade på och skrev om bland annat Peter Pan och Tingeling. Barrie lever ett trist och framför allt kärlekslöst överklassliv med en vacker hustru som det inte klickat med på ett bra tag. Någonstans efter bröllopets framåtblickande hoppfullhet har deras vardag glidit in i ett sorts känslodränerad vardagslunk för det förra århundradets första år. När Kate Winslets änka med fyra lekglada söner dyker upp faller Depp därför direkt och spenderar snart mer tid där än i sitt officiella äktenskap.

Depp får här släppa lös sina ihopsugna kinder och rynkande ögonbryn (genom vilka han snart närmar sig De Niro i stel och farlig trygghet genom patenterad mimik). Vi har sett det förut. Lite märkligt är det att följa detta star vehicle för Depp (och ännu märkligare är Oscarsnomineringen…), när det samtidigt är så uppenbart att hans person är den minst engagerande (och stundtals också engagerade) i filmen. Alla omkring honom ömsom gråter, tjuter av skratt eller far ut i ilska. De fyra pojkarna dras hängivet med i hans fantasivärld där han själv visserligen också lever upp, men aldrig så man rycks med.

Skådespelarmässigt är filmens tre kvinnor istället så mycket roligare att följa och det är sannerligen på plats med en eloge för den fina rollbesättningen.
Radha Mitchell är bäst som Barries förbisedda, och med rätta uttråkade fru, spelad med träffsäkerhet i varje ögonkast. Det är genom hennes underbyggande och reflekterande insats som de mer exakta konturerna dras kring Depps träiga gubbe och det kärlekslösa äktenskapet framstår här som ett mer än svårtvättat fönster mellan parterna. Mer tid än man kanske hade trott läggs också på livet utanför drömmarna (trots att den mer unika fantasivärlden ju borde ses som anledningen för filmen själv) och Mitchells närvaro gör att dessa partier faktiskt blir något mer engagerande.
Winslet är inte heller dålig och få bär lika självklart upp håruppsättningar och klänningar från 1900-talets början. Julie Christie är den barska häxliknande mormodern som sätter dagordningen i sin dotters hus och lever upp genom sin egen lilla maffiaverksamhet- en påtvingad beskyddarverksamhet som går ut över hennes barn och barnbarn.

Regissören Marc Forster, som tidigare gjort Monster's Ball, verkar ha haft svårt med nivåerna i filmen. Detta gäller både för behandlingen av de två olika världarna och i regin av en miljö för hundra år sedan. Positivt i detta är hur det Neverland som Barrie transporterar sig till i sin fantasi gestaltas fritt från de vildaste partytrixen från avdelningen för dataanimationer. Det är så att säga genomfört med en fantasi möjlig för Barrie i hans egen tid. Sämre är hur berättandet i den mer verkliga världen ofta lider av en sorts segdragen högtidlighet, dock utan den matinékänsla som brukar kunna charma. Detta föder till en början hopp om fina glidningar mellan Barries olika världar men ger snart istället en osäkerhet och ett vacklande intryck.

Lite rörigt kan också en filmglad åskådare få det med vissa intertextuella band mellan skådespelarna och deras tidigare filmer. Depp, nyligen både författare respektive pirat i Secret Window och Pirates of the Carribean och Hoffman en gång med i den Hook han här får kommentera. Stjärnsystemet sår och skördar.

Man tänker sig att det borde passa med en historia om en tung sagoberättare just nu, 200 år efter HC Andersens födelse, men då måste också sagan få stå i centrum. Big Fish (som efter denna film växer i minnet) äger till exempel så mycket mer av sagokraft och visualiserad fantasi.
Regissörens prioriteringar blir aldrig riktigt klara. Om det var Barries drömvärld som fascinerade är jobbet inte riktigt gjort. Neverland tjänar till slut främst som de avslutande sliskigheternas nav. Om det istället är av levnadsödet Barrie vi ska trollbindas stupar det ännu tidigare. För nog finns det intressantare människoporträtt att ge ur Barries samtid än dessa.

En film i mitten av alla andra, utan varken svallvågor eller rena bottennapp.