RecensionPaper Moon
Välgjord, välspelad och detaljrik film av Peter Bogdanovich, som var en av 70-talets mest inflytelserika filmskapare i staterna. En sann filmnörd som tidigt jobbade som lärling hos B-filmskungen Roger Corman, för att sedan gå vidare och bli en av den amerikanska subjektivismens mest betydelsefulla personer, i och med hyllade filmer som Targets och The Last Picture Show. Paper Moon känns lite orättvist bortglömd, om man tänker på den uppmärksamhet man ägnat åt Last Picture Show.
I likhet med just Picture Show är Paper Moon en nostalgisk film, och en personlig skildring över både det amerikanska samhällsklimatet och egna upplevelser och ideal. Givetvis kryddat med film-historiska referenser och en kärlek till den amerikanska underhållningsfilmen på 30-talet.
Det som gjorde att Bogdanovich tidiga 70-tals filmer var så unika var att han revolutionerade filmhistorien genom att skildra den amerikanska 30-tals filmen och 50-tals filmen på ett sätt som var otänkbart i det kritiska och granskande Hollywood som förekom under den samtid filmerna producerades i. Detta gör att filmerna blir både samhälls-kritiska, fräscha, egensinniga och mycket underhållande på samma gång. Kryddat med en stark känsla av frihetssökande, jakt på närhet och äkthet, samt en förlorad amerikansk dröm i backspegeln. De typiska ingredienserna för den amerikanska subjektivismen.
Skådespelarmässigt är filmen fantastisk med en otrolig skådespelardebut av den väldigt unga, men lillgamla Tatum O´Neal, som också vann en Oscar. Dessvärre överlevde hon inte framgångsyran utan gick ner sig åren som följde i ett dekadent liv fyllt av sprit- och kokainmissbruk. Samma öde till mötes gick hennes motspelare i Paper Moon, Ryan O´Neal, som dessutom intressant nog även är hennes verklige far. Som om inte det vore nog så föll också Peter Bogdanovich in i ett vakum av diverse missbruk med storhetsvansinne, skandaler och konstnärligt självmord som följd. Professionellt sett har han inte hittat ut än idag, även om han gjort en del halvlyckade filmer sen dess. Lite ironiskt att Bogdanovich i extramaterialet till denna film, samt även i nyproducerade dokumentärer om den amerikanska 70-talsfilmen, idag betraktar sina filmer med samma nostalgiska ton av en förlorad tid som filmerna själv skildrade.
