RecensionDrömfångare
Fyra vänner jagar i Maines skogar när de överraskas av ett fruktansvärt oväder. Men i denna storm döljer sig något än mer hotfullt...
Återigen kan man krasst (och med lite vemod) konstatera att de enda riktigt lyckade Stephen King filmatiseringarna som gjorts är Frank Darabonts Nyckeln till Frihet och Rob Reiners Stand by me. I stort sett allt annat har varit tämligen lättförglömligt, löjligt och i vissa fall, rent outhärdligt. I själva verket är det inte så konstigt. Och då syftar jag inte bara på de faktum att Kingböckerna innehåller en hel del ofilmbara Fantasyinslag. Faktum är att idag kan man med den moderna datateknikens hjälp göra det mesta trovärdigt på vita duken. Problemet är istället att Kings böcker är mest fascinerande för sina otroliga karaktärsbeskrivningar och sina mycket detaljrika miljöer. När det kommer till logik och det rent filosofiska så är King närapå en rejäl medelmåtta. Det värsta är nog trots allt att hans dialog (som alltför ofta är religiös och naivt optimistisk) i filmerna känns som om den överförts direkt från boken utan minsta anpassning.
Problembarnet Dreamcatcher är dessutom en ganska blek och dålig Kingberättelse från början, det känns lite som om han gjort en hastig greatest hits över sig själv. Inte ens en Screen-playbearbetning av den Oscarbelönade manusförfattaren William Goldman kan få liv i den fossila dyngan. För att inte tala om den en gång så hyllade regissören Lawrence Kasdan som helt måste ha drabbats av en Joakim Von Anka-förbannelse eller möjligtvis, förlorat all sin know-how han någonsin besuttit. Inte för att jag någonsin framhållit honom som särskilt imponerande. Dreamcatcher är ett hopkok av Alien (man kallar t o m monstren i denna för Ripley), Stand by me, Det samt ett hundratal Sci-fi titlar till. Jag orkar inte ens nämna skådespelarna, det är ändå uppenbart att de bara gjorde det här för pengarna. Som Sci-fi skräckis är den här filmen fullständigt misslyckad, en av de sämsta faktiskt, men den fungerar oväntat bra som komisk relief, vilket knappast var påtänkt från början.
Det här är en kalkon som är så dålig, att dess fjädrar kittlar en till skratt varje gång filmen växlar scen. Det roligaste inslaget inträffar dock på extramaterialet där Stephen King, iklädd en självgod hybris, allvarsamt jämför en av filmens scener, då en karaktär sitter på muggen och kämpar med en alien under toalettsitsen, med Hitchcocks duschschen i Psycho....
