Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionDålig uppfostran



Pedro Almodóvar är en sällsynt fågel i dagens filmvärld; en regissör med ett personligt anslag, en auteur i en tid då producenterna mer eller mindre tagit över ansvaret för utformningen av filmerna.
Dessutom är han en auteur som når utanför de mest hängivna cineasternas krets och uppskattas av en stor publik.
I Jakobstad har man hittills bara kunnat se honom i tv och på Arbis filmklubb. Men nu kommer hans senaste film ”Dålig uppfostran” (La mala educación) upp på den kommersiella repertoaren i Jakobstad, vilket förlänar biografägaren en hattlyftning. Även en småstadspublik skall få se kvalitetsfilm.

”Dålig uppfostran” är en mörk resa till barndomen; en barndom som präglas av uppväxten i en katolsk internatskola där en lärare förgriper sig på små pojkar.
Det finns en hjärtskärande scen där en ung gosse i kortbyxor med kristallklar änglastämma sjunger ”Moon River” medan hans kamrater njuter av att plaska i ån intill. Pojken sjunger till ackompanjemang av sin lärares gitarr. Medan pojken kastar längtansfulla blickar på sina kompisars lekar vilar lärarens blickar på honom. Här klipper Almodóvar till en scen där pojken rusar fram ur ett buskage, kastar sig ned på marken och ropar förtvivlat medan läraren rättar till sin klädsel.

Resan till barndomen börjar då den kända skådespelaren och regissören Enrique (Fele Martínez) mitt i sin idétorka uppsågs av en man som säger sig vara hans gamla skolkamrat Ignacio (Gael García Bernal). Det har gått många långa år sedan de två träffats och Ignacio går inte att känna igen.
Med sig har han ett manus som bygger på hans eget liv, och Enriques intresse väcks med detsamma han läst text-en.
Starka band knyter de två samman, Ignacio och Enrique var mer än vänner; de var varandras första kärlek. I dag är Enrique öppet homosexuell och Ignacio lever som transsexuell.

De mörka inslagen i Ignacios berättelse är många. I bådas minne var läraren inte bara mannen som utnyttjade småpojkar; det var också han som skiljde de två vännerna åt.
Men mystifikationerna kring Ignacio är många; varför vill han inte tilltalas vid sitt namn utan envisas med artistnamnet Angelo? Är han verkligen den han påstår?
”Dålig uppfostran” blir en serie kinesiska askar där Ignacias berättelse blir en film i filmen.
Samtidigt inleder Enrique sin resa i syfte att reda ut Ignacios/Angelos bakgrund. Det hela blir ett sinnrikt och konstfärdigt sammansatt paket som aldrig känns konstruerat.

Pedro Almodóvar berättar en starkt personligt färgad historia samtidigt som han djuplodar den katolska kyrkans dubbelmoral som påbjuder prästerna celibat och fördömer homosexualitet – men samtidigt ger ramarna till ett system som direkt inbjuder till homosexualitet och pedofili.
Almodóvars värld är inte svartvit. Trots att filmen inte på något sett förlåter eller förringar lärarens angrepp på pojkarna demoniseras han inte som person, och perspektivet mellan förövare och utsatt kan plötsligt växla i alla de relationer han skildrar.
Tematiskt kan ”Dålig uppfostran” ses som en bugning åt Luis Buñuel och hans sista film ”Begärets dunkla mål”; samtliga huvudpersoner är fångna i sina begär, oförmögna att se konsekvenserna av att leva ut dem.
Precis som sin läromästare kan Almodóvar också konsten att först skapa ett intryck av verklighet för att sedan med ett klipp visa att den föregående scenen i själva verket var fiktion.

I en nyckelscen säger en av pojkarna att han slutat tro på både Gud och helvetet och därmed inte behöver vara rädd för någonting. ”Jag är hedonist”, säger han – ordet har han slagit upp – ”och bryr mig bara om sådant som är skönt och roligt”
Följderna kan vara förödande.

”Dålig uppfostran” är ett exi-stentiellt drama och en thriller i film noir-anda, en film med en film i och en film om att göra film. Almodóvar leker på många ställen också med mediet och genrerna; bland annat då han låter huvudpersonerna slinka in på en biograf som kör en film noir-festival; när de kommer ut säger den ena att ”alla filmerna tycks handla om oss”.
Filmens nu är 1980 och tillbakablickarna till barndomen går därmed över den stora vattendelaren i spansk historia, Francos död och diktaturens fall. Kulturskillnaden är stor men många av mekanismerna lever kvar – om inte annat som inbyggda hos dem som lever i denna brytningstid.
Almodóvar skildrar också homoerotisk kärlek obesvärat och naturligt, och beroende på relationens art, med sinnlighet eller känsla av ångest.