RecensionAmerican Beauty
American Beauty är en något förbryllande film. Inte så att den skulle vara särskilt svår. Men den följer inte det klassiska dramats klara uppbyggnad, utan förgrenar sig i flera sammanflätade bihistorier i en ganska skrämmande bild av amerikanskt övre medelklasssliv. Samtidigt är det underhållande, satiriskt roligt och tragiskt.
Det handlar mest om Lester Burnhams (Kevin Spacey) mittlivskris. Han lämnar sitt välbetalda reklamjobb och tar jobb på en hamburgarbar. Hans fru Carolyn (Anette Benning) närmast hatar honom, hans tonårsdotter Jane (Tora Birch) föraktar honom. Hans krampaktiga försök att kommunicera med dottern bär inte frukt. Och bättre blir det inte när han kastas in i en passionerad fantasi om Janes brådmogna kompis Angela (Mena Suvari). Angela blåser på glöden med en flörtig attityd. Samtidigt inleder Carolyn en romans med en kollega i fastighetsbranschen.
Bilden kompletteras av inte fullt normala grannar. På en sidan bor Jim och Jim, det prydliga homosexparet, på andra sidan den homofobiske marinkårsofficeren Frank Fitts (Chris Cooper), hans kuschade hustru (Allison Janney) och inte minst hans kufiske som Ricky (Wes Bentley). Ricky framstår först som den verkliga kufen som smygvideofilmar sina grannar och lever på att langa marijuana. Men i detta konstiga sällskap är han den enda som förstår sig på Jane och de tu är snabbt ett par. Fadern har uppfostrat honom som man kan tänka sig att en amerikansk marinkårsofficer gör och det är bara genom sitt videofilmande och langande som han fått bekräftelse på att han finns. Samma tragiska mönster finner vi hos Janes kompis Angela. Hon är utmanande vacker och gör allt för att ge intrycket av världsvana och sexuell befarenhet. När hon i Ricky (för första gången i sitt liv?) möter en man som inte faller för hennes skönhet väcks hennes djupa förakt. I hela sitt liv har hon bara blivit bekräftad bara i männens lystna blickar. Och när hon till slut klär av sig för Lester klär hon också av sig myten och möter för första gången någon som uppskattar henne för vad hon är. Lester visar sig kunna frigöra sig från sitt Lolitasyndrom.
Just detta med att inte se andra människor och ge dem erkänsla genomsyrar nästan alla i filmen som ger en ganska tröstlös bild av det amerikanska förortstlivet. I sitt sökande efter sig själv återgår Lester till mönster från sitt tidigare liv med haschrökning, 70-talsrock, gymträning och en 1970- års Pontiac Firebird. När han i ett skede försöker återskapa relationen till den flicka han en gång mött i sin hustru faller försöket efter en lovande inledning platt till marken eftersom han riskerar spilla öl på fyrtusendollarssoffan.
Redan i början av filmen avslöjar Lester som binder samman historien med sin berättarröst att han kommer att dö inom ett år. Och att döden kommer att bli våldsam är uppenbar. Vem som slutligen trycker på avtryckaren och varför är egentligen likgiltigt och skall inte avslöjas här, men tragiken till trots fick jag intrycket av att det var en fri och lycklig man som dog. Någonstans i American Beauty finns en släktskap med filmer som Milos Formans Taking off och Mike Nichols Mandomsprovet. Ramberättelserna är helt olika, men tomheten i livet är den samma.
American Beauty är en färggrann mosaik och serie impressioner snarare än en sammanhållen berättelse, vilket kan störa någon själv var jag mycket förtjust i filmen. American Beauty är Sam Mendes debut som regissör. Jag vet inte hur stort inflytande han haft över sin film, men det ser ut som vi har en ny personlig röst i Hollywoodkören.
