Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionVärlden räcker inte till



Hade ”Världen räcker inte” till varit den första Bondfilmen hade det knappast blivit fler – filmen bygger helt på Bondmyten och det rykte filmerna som gjorts sedan starten för 37 år (!) sedan. Filmen är naturligtvis välgjord och laddad med action, men utan förankringen i myten skulle den inte skilja sig från mängden av dussinprodukter.

Diskussionen om vem som är den enda riktiga Bondskådisen är lika evig som ofruktbar; alla har sina favoriter och kan motivera sin synpunkt. Men själv tycker jag att den nuvarande Bond, Pierce Brosnan är den enda som kan matcha ur-Bond Connery.

Historien i detta senaste Bond-äventyr kan knappast kallas originell men innehåller onekligen rafflande element. Det hela kretsar kring en oljeledning från det forna Sovjetunionen, kampen om omätliga rikedomar och i förlängningen världsherraväldet. Det hela blir en märklig blandning av banal action och obegripliga vändningar. Synd – för historien innehåller element som kunde ha gett riktigt spännande film. Nu blir det väl mycket vilda jakter och pyrotekniska effekter.

Märkligt för övrigt i Bondfilmerna hur dessa ondskefulla skurkar alltid skjuter som krattor; en ensam Bond på skidor jagas av en hop k-pistbeväpnade män på dödsbringande snabba farkoster som pepprar sluttningen med kulor utan att så mycket som skråma agenten. Det hela blir snarare löjligt än spännande. Fast det hör väl till genrens sagokaraktär och accepteras av den hängivna Bondfreaken?

Till Bondlegenden hör att skurkarna skall vara verkligt ondskefulla och ha en demonisk framtoning. Denna gång är det Robert Carlyle som gör Renard, den fullständigt hänsynslösa terroristen som på grund av en skottskada i hjärnan är fullständigt okänslig för smärta. I Bondgarnityret ingår också som vanligt vackra kvinnor, både dödligt fala och ”rättrogna” men – till en början – svårflörtade. Bondbrudarna gestaltas denna gång av Sophie Marceau som Elektra King och Denise Richards som Christmas Jones. Den som är förtrogen med myterna kan ju roa sig åt att dottern Elektra mördat sin far som heter King.

Skall man lyfta fram några ljuspunkter är dialogen mellan Bond och brudarna fyndigt tvetydig. Och sedan tjänsten som underrättelsechef tillträtts av en kvinna (M gestaltas av Judi Dutch) har Bond också en modersgestalt att dras med vilket onekligen öppnar perspektiv för en psykoanalytisk läsning av historien.