Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionÄnglar, finns dom?



Änglar, finns dom? är en riktig ”feel-good”-film. Den ger mig samma känslor som när jag såg Amelie från Montmartre. Man blir helt enkelt glad av den. Men där Amelie från Montmartre var en lite klurig film med små finurligheter som fick en att tänka på de små sakerna i ens omgivning, så är Änglar, finns dom? en rakare och enklare film som levererar sin värme genom roliga repliker och vackra landskap. Det råder inte heller någon brist på dessa två ingredienser. Hysteriskt roliga repliker och kommentarer levereras på löpande band, utan att det känns krystat. Det är på det som (enligt mig) många komedier faller för att det just känns krystat.

Jarl Kulle spelar Jan Froman. Han är den evige optimisten (på gränsen till dum ibland) som brukar lyckas med det mesta. Han tar ett jobb på en bank som vaktmästare och har i siktet att sluta i direktörsstolen. Inne på banken träffar han på den vackra Margareta, spelad av Christina Schollin. Han sätter ribban högt genom att direkt bestämma sig för att gifta sig med henne. Hon är dock redan förlovad med en annan. Denna berättelse känner vi igen från otroligt många filmer. Fattig man möter upptagen kvinna. Men Jan Froman är inte så fattig som man först tror. Han har det ganska så gott ställt.

Regissör Lars-Magnus Lindgren lyckas dock utan problem att ge oss en rolig kärlekssaga. Det gör han med sommar där solen gassar och en glad stämning. Allt foto är genomgående vackert, t.ex. så rullar det förbi många snygga bilar (inte så exklusivt -61, men idag ser vi dem som veteranbilar) men framförallt tänker jag på bilderna från Stockholms skärgård. Där hittar vi det som lockar hit utländska turister med sina båtar, klipporna.

Det spenderas mycket tid där ute och då finns det tid till att utöva ”den svenska synden”. Det blir inte så mycket till synd, men man ser ett bröst skynda förbi i bild och det kanske räckte 1961. Men jag tycker det känns som om det är stämningen som är mer syndig, sprudlande kärlek i svensk natur.

Det gör inget om man som lite yngre tittare inte känner igen skådespelarna som många då var bland de bättre skådisarna i Sverige. Man kan uppskatta denna film lika mycket för det. Rolltolkningarna är otroliga och en mångfald av olika personligheter finns representerade här. En av de roligaste är Edvin Adolphsons rollfigur Viktor Günter, pappa till Margareta. Han skriker i vrede ”Din satans kanonrunkare”, vilket för mer än 40 år sedan säkert räknades som grovt men nu bara ger oss ett rejält skratt.

Finns det då några änglar? Ja, om man tänker på människor som ohämmat sprider glädje omkring sig. Jan Froman lyckas med detta. Han får direktörerna på banken att skratta när han och hans kollega hoppar hage inne på banken och framför allt sätter han guldkant på Margaretas inrutade och trista vardag.

Detta är precis som jag nämnde i början en film man mår bra av. Man har ett brett leende från ena örat till det andra efter att ha sett den. Det är en film som ligger kvar länge i minnet och skiljer sig markant från de flesta kärlekskomedier som jag sett.