Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionEn kvinna under påverkan



Mabel (Gena Rowlands) skickar iväg barnen med mormor för at få lite egen ledig tid tillsammans med sin man Nick (Peter Falk ), som dock tvingas jobba över varpå hon går ut själv. Det blir krogragg, otrohet och ångest av nytt slag. Det räcker egentligen med första bilden av Rowlands för att se vilket tillstånd hon är i; rufsigt hår och trött blick. Hon har jobbat hårt.

Rowlands gör sitt porträtt med briljans genom hela filmen; en utsatt, stark, ensam kvinna bland män i scen efter scen. Ömsom speedad, ömsom apatisk. Nervös och destruktiv. Ständigt på gränsen till sammanbrott. Falk och resten av ensemblen fyller på med snackigt spel och sorl. Här känns inte ens spontan operasång vid middagsbordet krystat och långa partier är musiksatta med opera till bilder av Rowlands och Falk. Musiken av Bo Harwood är så fin att den klarar sig helt på egen hand, består i övrigt av välvalda små stycken; piano, opera, storslaget och smått.

Trots att Cassavetes filmer inte vid första anblicken verkar framställa verkligheten enligt gängse normer är det just det autentiska han så ofta söker, och finner. Det är inte i dialogernas rena ord och innehåll vi kommer någonstans i berättelsen, utan i en mer omliggande och för tittaren krävande stämning. Det är Woody Allen utan intellektuella punchlines, men med ett annat intellektuellt värde. Förklaringar till vad som sker är upp till var och en att finna, precis som den påverkan som tynger Mabel. Exakt vad är det som pressar en människa så långt?

Filmens väl tilltagna längd ligger den inte i fatet. Hela första timmen spenderar man åt att lära känna Rowlands bättre, även om man redan initialt anar att det kanske är ett omöjligt företag. Cassavetes och Rowlands får oss dock att vilja försöka.

Efter denna film känns tidigare starka verk som Faces och Skuggor på Manhattan nästan som formexperiment inför den dag då det också kom att finnas en historia att fylla bilderna med.

Personregin är udda och avig och särskilt Rowlands spel kan minst sagt verka forcerat till en början. Efter hand, medan historien öppnar sig, blir det dock en nödvändighet och en sällan skådad uppvisning.

Det kan tyckas fegt och oinspirerat att låta kameran gå som Cassavetes gör, men de långa tagningarna varvas med hastiga inklippsbilder där rörelser och ljud är ur synk med det större sammanhanget.

Finalen kommer egentligen efter 80 minuter då Rowlands formligen bedriver exorcism på sig själv. Scenerna är långa med flertalet minuter i varje miljö. Sekvenser som i andra filmer hade verkat enbart transportmässiga eller rentav hängande fritt för sig själva, ser Cassavetes ett värde i. Det är rentav som en enda lång inandning med Rowlands insats som ett av filmhistoriens främsta porträtt av en människa i total upplösning. Hon är helt i paritet med de stora; De Niro, Pacino, Brando. Alla män, symptomatiskt nog.