Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionPå spaning med Bridget Jones



Knappt en månad har hunnit förlöpa sedan Bridget fick sin älskade Mark mitt i den stämningsfulla röran av fallande snöflingor och darrande stråkar. Med andra ord, tillräckligt med tid för att det skall bli läge för denna väna, men ack så förargligt fumliga kvinna i sina bästa år att strula till det. Och det gör hon med råge, för om det är något område som Bridget verkligen är kompetent inom så är det just i snubbel och klanteri, trots att hon själv ständigt hävdar att hon blott är en intelligent och grävande journalist.

För Bridget existerar knappast ”leva lyckliga i alla sina dagar”, hon och hennes livliga fantasi är allt för komplexa för sådana elementära öden. Precis som i första filmen kretsar handlingen kring frågan om de lyckliga tus vara eller icke vara, och kring den sluge kvinnokarlen Daniel Cleavers försök att skapa sprickor mellan Mark och Bridget - naturligtvis med egna intressen i åtanke. Men det blir inte bra. Med ett manus som sackar likt en sur Fiat Uno blir skämten av buskissort och att sätta Bridget på ett par skidor känns väldigt lättköpt. Den smarta humorn som träffade alla som någon gång varit singel och suktat efter kärlek och bekräftelse är nästan helt borta, och kvar finns något som liknar vad man en gång endast fann på billiga matinéer. I sin kamp att hävda sig på jobbet förpassar hon sig snabbt genom ett fallskrämshopp rakt ner bland geggamoja och grisar, och även allsångskryddade scener från ett överbelamrat kvinnofängelse i Thailand tar bort Bridgetkänslan från återkomsten som så många har väntat på så länge. Andas dock ut över de få fullträffarna som dock smugit sig in här och var, eftersom de tillsammans med Zellwegers, Firths och Grants insatser är vad som gör att Bridget fortfarande håller sig flytande.

Besvikelsen till manusidé kan nämligen aldrig ta udden ur den strålande skådespelartrion som inte verkar kunna misslyckas. Zellweger är lika imponerande charmant den här gången, och för Bridgets något rultiga uppenbarelse följsamt mellan de olika klaveren som regissören så snällt har gillrat. Colin Firth kan till och med tänkas bli förlåten för sin insats i förra årets ”Vad en flicka vill ha” genom sin gestaltning av torrbollarnas torrboll Mark Darcy, som framstår som, om möjligt än mer stel den här gången. Och så denna Hugh Grant, som i den första filmen om Bridget för första gången visade sig kunna spela annat än bara fumlig, älskvärd och godheten personifierad, lyckas även nu fånga det högfärdiga och lömska i Daniel Cleever som publiken älskar att hata. Med ett bra manus hade det kunnat ha blivit svårslaget.