Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionKristi sista frestelse



Martin Scorseses filmatisering av Nikos Kazantzakis roman är i mångt och mycket fantastisk. Det är fantastiska miljöer som omger Jesus (Willem Defoe) på hans vandringar. Det känns som vi faktiskt befinner oss 2000 år tillbaka i tiden. Vidare är hans grubblingar och funderingar en otroligt suggestiv upplevelse, är det Gud som har besatt honom eller är det Satan? Som han själv utrycker det i en dialog mellan honom och hans mor:
”Om det är satan kan vi driva ut honom!”
”Men, om det är gud då? Man kan väl inte driva ut gud?”
Det fantastiska med detta är, om man inte läst Kazantzakis roman, är att vi (publiken) förenar oss med Israels folk och börjar tvivla, är detta verkligen Guds son?

Scorsese tecknar ett porträtt av Jesus som en schizofren ung man som varken vet in eller ut. Det är lustigt att Scorsese lever lite i skuggan av sina stora idoler, såsom Ingmar Bergman. Scorsese har brottats och brottas fortfarande med den kristna religionen, men han blir inte tagen på lika stort allvar som till exempel Bergman. När Bergman skildrar apokalypsen och eftervärlden i Det Sjunde Inseglet bemöts det med rungande applåder och andakt, men när Scorsese försöker skildra Jesus, denna urfader till vårt västerländska samhälle, bemöts det med skepsis och hat. Detta är otroligt tråkigt. Visst har Scorsese gjort en del tvivelaktiga våldskildringar i sina dar, men man kan ju inte förbise King Of Comedy (1983), som på sina ställen skildrar en människas totala besatthet och som på sitt sätt mycket väl kan betraktas som mångfacetterad och djup. Samma sak med Alice Doesn’t Live Her Anymore (1974).

Harvey Keitel (Judas) kanske bryter illusionen en smula med sin sedvanliga New York-accent, men det märks knappt när han briljerar som den konspiratoriska vännen. Willem Defoes arroganta Jesus känns nästan mer ondskefull än Judas, som bara ville bistå sin bästa vän och mästare att bli det han är ämnad att bli.
Den som verkligen utmärker sig är Harry Dean Stanton (Paulus) när han försöker förklara för den återuppstådde Jesus att han aldrig blev någon Messias, att Israels folk fortfarande väntar.

Musiken av Peter Gabriel, med flera förstärker verkligen det rus vi forsätts i, då Jesus ger sig ut i öknen för att motstå/finna Gud. En slags hybrid av rockmusik och äldre urtida toner.

Överlag gör man nog alldeles fel i att försöka hitta amerikaniseringar i Scorseses mästerverk.