RecensionFirst Blood
Vietnamveteranen John J. Rambo (Sylvester Stallone) söker sina få överlevande kamrater från kriget. Långhårig och ovårdad promenerar han genom en stillsam småstad i Kentucky, där polischef Teasle tar denne udda figur för en vanlig lösdrivare och skjutsar honom därför ut ur staden. Men Rambo låter sig inte hunsas. Utan aggressivitet i vare sig ord eller handling utnyttjar han sin rätt att röra sig fritt och börjar vandra tillbaka till staden. Teasle får nog och anhåller honom.
John utsätts för provocerande behandling av polisen, och detta får honom att återvända till den soldatroll som finns inom honom. Personalen har inte en chans att hindra John från att fly bort från polisstationen och in i den miljö där han har ett övertag: vildmarken.
Detta är inledningen till en hetsjakt där rollen som byte kan skifta blixtsnabbt. John har tränats till landets bästa soldat i gerillakrigsföring och tänker inte överlämna sig frivilligt till ordningsmakten.
Filmen bygger på boken Tvekampen av David Morell. Boken tar utgångspunkt i det faktum att polischef Teasle och John Rambo är veteraner från två olika krig, Korea- respektive Vietnamkriget, när jakten utvecklas till just en tvekamp veteranerna emellan. I filmen saknas detta fokus. Där läggs mer vikt vid Johns desperation och vilja till revansch mot det samhälle som svikit honom. Själv föredrar jag filmens perspektiv eftersom det känns som en mer trovärdig drivkraft för Johns handlingar.
Stämningen är fantastiskt tät under hela kampen. Ingen går säker, och snart sprider sig en oro bland poliserna allteftersom de får information om vem det är som de jagar. Polischef Teasle tvingas inse att han behöver hjälp, vilket han får från ett oväntat håll...
Jag ger filmen högsta betyg. Dels för stämningen den skapar och aldrig släpper, dels för det sätt storyn behandlar ett svårhanterligt historiskt kapitel och dels för alla blytunga one-liners som levereras med ett eftertyck sådär precis på rätt sida gränsen till det parodiska. Dessutom klarar Stallone rollkaraktärens känsloväxlingar på ett utmärkt sätt och bjuder på en imponerande monolog i slutscenen.
