Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionFinding Neverland



En härligt underhållande film, med allvarliga undertoner, som med viss verklighetsförankring beskriver författaren James Matthew Barries leverne under tillkomsten av Peter Pan och landet Ingenstans. Regissören Marc Forster låter oss ytligt ana medgångar och motgångar i karriär och privatliv hos en man som lever i en tid av moraliska rättesnören och normer, men fokuserar till största delen på filmens kärna; den påstådda period då Barrie träffade änkan Sylvia Llewelyn Davies (som i verkligheten faktiskt inte var änka vid det tillfället) och hennes fyra söner, vilka (bland andra närstående i Barries omgivning) anses vara förebilder och inspirationskällor till den mycket uppskattade berättelsen om Peter Pan – pojken som aldrig blev stor.
Inledningsvis förefaller mig Finding Neverland vara ett typiskt kostymdrama; de högtravande språkliga formuleringarna, de för epoken väl valda plaggen, de klassiska dilemman som karaktärerna befinner sig i gällande sig själva gentemot omgivningen. Det kan vara ett medvetet grepp från Forsters sida eller helt oplanerat, men säkert är att så fort Johnny Depp får börja umgås med Kate Winslet och hennes unga gunstlingar förändras historien och blir avsevärt bättre. I ett andetag går filmen från stel till okonventionell och med nöje åser jag resultatet där fart, färger och glädje ingjuts i de vackra miljöerna.
Det är inte bara mötet mellan begåvade Winslet och ständigt föränderlige Depp som får Finding Neverland att lysa upp; fotografen Roberto Schaefer överger ofta långa svepande tagningar (som blivit så gott som synonyma med kostymdramer) och väljer istället – med förnämligt resultat – att gå tätt inpå skådespelarna, med en befriande intimitet i bildspråket som känns både okonstlat och avspänt. De snabba klippen mellan verklighet och fantasi förhöjer stämningen i flera scener och är entusiasmerande; det känns att filmskaparna angripit sitt material med den typ av öppet sinne och nyfikenhet som de vill att filmens Barrie skall uttrycka som personlighet.
Märkligt nog upplever jag filmen gå mycket fort trots att händelseutvecklingen tar god tid på sig. Kanske är det så för att informationen om Barries tidigare liv och andra förhållanden i vardagen är sparsmakad, åtminstone som den framställs i filmen; endast i förbifarten får vi veta något om hans barndom, och scenerna med hustrun låter fåordigt ana deras äktenskaps sakta förvandling från förhoppningsfullhet till apati (mycket tack vare skickligt skådespel av Radha Mitchell). Det är som en bihistoria, utspelad i en mycket dystrare dimension än den löftesgivande känsla av framtid som genomsyrar varje sekvens med de fyra pojkarna Davies.
Det antyds att samhället är ogillande, men lyckligtvis slipper betraktaren en filmiskt slentrianmässig utforskning av omgivningen som vill lägga sig i, och ges istället tid till att grundligt bekanta sig med huvudrollsinnehavarna. På så vis känns berättelsen mycket mer personlig för mig och jag kan bilda min egen uppfattning om personerna i den.
Avslutningsvis finns både sorg och besvikelse på Forsters palett, men när eftertexterna rullar upp känner jag ändå en blandning av både optimism och belåtenhet. Finding Neverland är en film med många scener som framkallar både hjärtliga skratt och nöjda leenden hos mig, en film som med sin egen tindrande magi ger känslan av att landet Ingenstans kan finnas precis runt hörnet – så länge vi tror riktigt mycket på det!